Tegnér kastade huvudet bakåt. Hans panna lyste så vit, men i ögonen kom en mörk, brännande ångest.
»Vårt släktmärke», viskade han, »tungsinne och vansinne, än fästes det på den ena än på den andra av oss. Allgode, vem gäller det härnäst?»
Han skrattade till. »Hos mig har galenskapen hittilldags slagit ut i poesi, men vem vet, om den alltid tar den vägen?»
»Men morbror Esse, så morbror talar» — och nu var det den unga flickan, som i sin tur skyggt tog morbroderns arm — »morbrors dikter, som alla människor haft så mycken glädje av… och kungen med! På Sillbodal sa‘ ju Hans Majestät till mormor, att morbror var Sveriges största snille och skald, som det var en ära för henne och landet att hava fött!»
»Ack kära barn, sadant där är bara lite rökverk som stickes under näsan på en, men tycker du om morbrors dikter, så skall det mycket glädja mig.»
»Åh, det finns väl ingen, som ej älskar dem! I varenda gård här omkring finnas de i avskrifter, allteftersom de kommit ut.»
»Vad tycker du mest om då?»
»Ja mamma och mormor, de vilja helst höra Frithiofs saga… till Crusells musik… men jag…»
»Men du?»
»Då jag går ensam för mig själv med något sockenbud genom skogen, då kommer alltid den här strofen för mig:
‘Se kring dig! Flammande kring fjällen fästet svänger,
utöver forsens svall förvågna klippan hänger,
och skogen, vart du går, omgjordande din stig,
står hög och allvarsam och blickar ner på dig.
Här sjunker dal vid dal, där klyft på klyfta lastad
står opp, i hedenhös av jättehänder kastad.
Tätt över skuldran hän de höga stjärnor gå,
i klippan växer järn och männer däruppå.
