224
Här vill naturen se det enkla, allvarsamma,
här vill i torftigt bo hon stora sinnen amma.
Här vandre fri och stolt bland fjällarna en ätt,
som självmant gör sin plikt och kräver ut sin rätt
och, i sin enfald vis, uti sitt armod ärad,
omfamnar faran glad och döden oförfärad!‘»
Hon höll upp och såg med stora, strålande ögon upp på skalden.
En sådan hänförelse hade han aldrig trott hennes slutna lilla personlighet mäktig av.
»Vet du, Nana, hur den sången, Svea, kom till», frågade han.
»Nej morbror.»
»I Värmlands skogar har den runnit upp. Då jag för — låt mig se— nu 16 år se'n en sommar var hemma på Rämen, kom jag och några andra ungdomar överens om, att vi själva, som raska bergsmän anstod, skulle köra vårt järn från bruket den fyra mil långa vägen in till Filipstad. Sagt och gjort. På kvällen lassade och kilade vi fast vårt järn på fordonen, och kl. 2 följande morgon fick jag på kontoret som Esaias Esaiason ut min forsedel på två skeppund stångjärn. En timme därefter voro vi alla färdiga och begåvo oss muntra och glada i väg. Där jag då till fots gick bakom min fora och såg mig omkring i den allvarstunga skogen och hörde det mäktiga bruset från forsarna, växte de där raderna fram i min själ.»
»Åh morbror jag kunde just tro, att det är Värmlands sång! Tack att morbror talade om detta för mig!»
»Jaså, du ångrar således inte, att du gjorde din förskräcklige morbrors bekantskap», skämtade han.
Nana log ett litet hjälplöst leende och såg åter förläget upp på honom. »Morbror måste förstå… morbror är ju en sådan stor man och jag är bara stackars Nana, som… ingenting orkar eller duger till!»
