»Så skall du inte säga, barn. Ser du, varje människa har sitt kall, högre eller lägre. Vi värdera de högre, men förakta ej därför de lägre. Det är blott på dugligheten i vad sak som helst det kommer an! Dugligheten är över all rang, och fyller man sin plats är den ärofull, hur ringa den än må synas.
Och de små och obemärkta krafterna äro ingalunda overksamma.
Var och en människa, som tänker sunt och handlar rättskaffens, hon verkar både för sig själv och andra till Guds ändamål, för ett helt som hon ej kan överskåda.
Ty ingen är så obetydlig, att hon icke inverkar på sina närmaste, och dessa åter på sina och så i oändlighet från släkte till släkte.
I människolivet är ingenting enskilt eller avsöndrat. Allt är en följd av årtusenden, som gått förut, och verkar på årtusenden, som följa efter. Den enskilda tanken, den enskilda handlingen är bara som droppen i världshavet. Men ingen enda droppe drunknar eller förgås, utan de tusen och de hundra tusen bilda en våg, och vågorna bilda havet. Och när skeppet av himlens vindar drives fram, då är det egentligen icke vågen, utan tillika varje droppe i vågen, som tar det på sin skuldra och vaggar det närmare och närmare sitt mål»
Flickans ögon hängde vid skaldens läppar. Det kom ljus i den tungsinta blicken.
»Morbror ger mig så mycket att tänka på… tack!.… men nu måste jag gå… mamma väntar.
»Vet du Nana, jag tror, att du går alldeles för ensam här uppe, jag skall be pappa att få ta dig med mig ned till Växjö.»
»O nej, morbror Esse» — hon vände hastigt om och lade bönfallande sin hand på hans arm — »gör inte det… inte nu…»
15 Adolfsfors
