HOS FOSSUM
Ej på mången god dag hade Leonard Magnus tärt en måltid, som smakat honom bättre än de rykande rovorna och fläsket den gamle satte för honom.
Med knivskaftet knäckte han det grova torrbrödet därtill och åt långsamt och grundligt, högljutt prisande stugans trevnad och gubbens gästfrihet.
Men denne syntes intet höra, där han satt tyst vid spiseln och blickade in i elden.
Då steg junkern upp och satte sig på spisbänken för att bättre njuta av den lena värmen.
Den gamle såg upp.
Långsamt reste han sig och gick bort till den blå kistan i hörnet av stugan.
Med ansenligt skramlande och vridande med den stora tunga nyckeln, fick han upp locket och återvände med en skinande blank — hästsko, som han gav åt den undrande gästen.
Medan tyrvedsbrasan flammade och natten utanför fönsterögat blev allt svartare, hörde han så gubben förtälja dess historia.
»Ja, här är gåvan, som väntat på junkern i mer än trettio år. Junkern ser förvånad på den. Den ser ej stor och besynnerlig ut — men glimrar förunderligt i mörkret. Och minns: den som fått kärlekens gåva hittar alltid vägen hem, om också inga stjärnor lysa!
