Jag fick den av hustru min. Det är också hon som sagt, att jag skall ge den till Eder.»
‘Göm den, Fossum‘, sade hon sista kvällen hon levde på denna ondskefulla jord, ‘göm den, tills du får bud, och han kommer ridande den unge.‘
Länge fick jag vänta på det budet, men i kväll så kom I äntligen.»
»Var det då länge sedan hon dog, gammelfars hustru?»
»Till julen blir det nu trettiofyra år sedan.»
»Och far har levat alldeles ensam här i skogen sedan dess?»
»Ensam — en är aldrig ensam, ska′ jag säga junkern.
Det förflutna dör aldrig. Det som är ristat in på bladet, det är ristat in, ser han.
Människorna säga visserligen: ‘Här börjar det, och här slutar det‘, men orätt ha de i båda fallen.
Början ligger mycket längre tillbaka än de tro, och slutet har inte kommit, om också gräset gror över graven…»
»Var hon vacker fars hustru?»
Den gamle rycktes ur sina funderingar. Han såg upp.
Tanken på hustruns skönhet lockade fram värmlänningen hos honom.
»Visst sjutton var hon vacker», utbrast han. »Vi här uppe vill väl inte ha något annat än det, som är vänt och fagert!
Första gången jag såg henne, stod hon med Skalbolhustrun och bråkte lin.
Jag kom med hästskor, som jag smitt åt bonden, då jag blev stannandes att koxa på hennes ögon.
Ackurat svarta va di. Men håret var ljust och stod som en sky ikring henne.
Det var om hösten en afton, och det stod gula och röda träd bakom henne, och genom dem föll solskenet, så det blev till röaste gull alltihop.
