226
I detsamma färgade en pinsam rodnad det bleka ansiktet ända upp i hårfästet.
»Nej nej, min flicka, inte nu då, men en annan gång kanske», och så vinkade han åt henne och började själv gå neråt bersån till.
Genom de skira, skymningsgrå hängbjörkarna såg han Hugnsjön ligga blekt gul närmast berget, men nedanför prästgårdsträdgården gled vattnet svart kring strandstenarna.
»Inte nu», upprepade han, »svåger Lidén har visst gjort upp med vår syssling, att han skall prästvigas och sedan stanna här som hjälppräst… skulle det vara för hans skull, som tösen nu ej vill resa… stackars liten… jag undrar just om den vingstarke örnen med det heta blodet ens ser den lilla blyga blomman i dalen… men var lugn du, min tös, morbror skall ej förråda ditt lilla skälvande hjärta!»
Inne under trädvalvet, där kungsbordets gavelända sköt fram, låg skymningen tät. Blott otydligt urskilde man dem, som ännu sutto där vid glasen.
»Men vart i alla tider tog du vägen, Esse?» utropade prosten. »Nu är din toddy alldeles kall.»
»Åh, jag tror, att det är biskopen, som kommer tillbaka», inföll Pehr Lindberg, varseblivande den allvarligare minen.
En blixt sköt ur Tegnérs ögon.
»Bror kanske tycker — liksom så många andra — att jag icke kan axla den kåpan», kom det skarpt, »eftersom jag ej har för vana att vare sig dinéra, eller sällskapa i den! Men allt har sin tid, sade redan Salomo. Jag slösar inte bort mitt allvar, förrän jag behöver det.
Det sanna löjet är allvarets dotter! Hade jag för Övrigt av naturen danats surmulen eller gravitetisk,
