så hade jag även å ämbetets vägnar visat mig sådan, men nu varken gitter eller vill jag byta om skinn — om jag också händelsevis fått ett stift — utan ni få hålla till godo med mig precis som jag är och i vilken sinnesstämning jag än befinner mig», tillade han godmodigare.
»Topp», skrattade prosten, »men just nu skulle jag vilja rådgöra med biskopen om något. Var så god och sitt, ers högvördighet!
Det rör sig om den unge släktingen. Han tycks ha förtrott sig till vännen Noreen.»
Tegnér såg frågande på övertullinspektoren.
»Ja», sade Eric Noreen med sin ännu så klara röst, »den unge mannen går nog och bär på ganska säregna funderingar. Han vill ge sig av till Finnmarken!»
»Vad skall han göra där?»
»Röja vägar — i otrons, vidskepelsens och okunnighetens storskog», säger han. »Så fort sig göra låter, vill han låta prästviga sig och komma befolkningen i Värmlands bortglömda landsända till både andlig och lekamlig hjälp.»
»Det finner jag vara ett både stort och vackert beslut», sade Tegnér.
»Men betänk dock, käre svåger», inföll prosten ivrigt, »vilken rik, härlig begåvning… och den skulle vi kasta bort i Finnmarken! Om det också inte precis vore att kasta pärlor för svin, så icke förstår det okunniga ödemarksfolket att värdesätta den kosteliga pärlan!
Och för den unge mannen själv, vilken menlig inverkan kan icke den fullkomliga avskildheten ha på hans eldiga själ, avskuren som han blir från allt bildat umgänge! Ett ungt sinne kan också totalt nedbrytas, om det blir för tungt.»
»Det kan ligga mycken sanning i vad du säger», svarade Tegnér.
»Ensamheten kan man ej heller tillstyrka annat än
