234
dom, gav honom en dryck, som skulle bota den förfärliga tandvärk, han fått. Men det var en underlig dryck. Ju mer han drack, desto mer ville han dricka… Och så drack han ännu mer… tills han en dag, avsatt från sitt ämbete, måste säga Finnskogen farväl. Han fick aldrig se ödemarken blomstra likt en Sarons lilja. Han måste dricka. Och han måste vandra.
Alltjämt vandrade han från gård till gård, här och var med lustiga ord utbjudande sina borstar, näverdosor och träskedar för att få mat och — brännvin.
Men så kunde det hända, om han en vinterkväll kom till någon gästvänlig, flammande härd, att han plötsligt sprang upp på brasbänken och med all den forna glöden i både blick och stämma begynte predika, sjunga eller deklamera, så att alla åhörarna i andlös häpnad och spänning ej kunde slita sina ögon från den ännu härliga gestalten — i trasor.
Då var han mer än kung, då kunde han befalla, och man löd honom blint, då behövde han bara vinka med ett finger, och man kom, då glömde de alla »prästen Bodenius»[1] — tjusade av »Gösta Berling»!
- ↑ Emanuel Branzell, av Gustaf Fröding skildrad under namn av prästen Bodenius, av Selma Lagerlöf som Gösta Berling, var omkring 1830 hjälppräst i Köla.
