Sida:Adolfsfors 1920.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

20

Men di sa att jag blitt förhäxad, och sant var det väl, för jag såg då de där ögonen, var jag gick och stod.

Di sa att hon var av trollsläkt.

Men jag brydde mig inte därom, utan gick till Skalbol en söndagskväll och sporde henne, om hon ville bli med mig till prästen.

Hon såg så stort på mig. ‘Tack ska du ha, Fossum, för hedern‘, sa’ hon, ‘men icke ska’ du äkta en tocken som jag, som ej ens vet, var jag är barnfödd eller kommen ifrån.

Jag minns blott, att jag varit med ett sällskap vandringsmän, svarta vilda människor, och att jag en gång, när vi kom till en by, blev så illa krank.

När jag se’n blev vid mig igen, voro de borta, och jag begav mig hit uppåt bygderna för att få arbete.‘

Men jag var envis. Och när prästen läst över oss, flyttade vi in i stugan här, som på en gång blev rolig och lustelig att vara i.

Den vänaste och lydigaste kvinna hade jag också fått.

Och den vet ej, vad lycka är, som ej vilat vid sin kärastes hjärta, ska′ jag säga honom.

Men har en en skatt, så ska’ en också akta den!

Silver och guld kan en låsa in, men ett människohjärta kan en inte sätta hänglås för.

Det som lever måste ha sin näring för varje dag, och den kärlek, som ingenting ger stund för stund, den minskar också tum för tum.

Och tocken var jag, att jag bara tog och tog och ingenting gav.

Då gossen vår dog och hon blev så tungsinnad och inte längre orkade sjunga sina lusteliga visor, så blev stugan mig inte hugnesam längre. Jag började gå ned till bygden.

Men där såg jag snart, att di inte var som förr emot mig. Di vek undan för mig, och upp till vårt