Sida:Adolfsfors 1920.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
21

ville ingen komma. Di var väl rädda för trollmaten förstås!

Då begynte jag ondskas mot henne, som ställt mig i allt detta, och hårda ord föllo.

Men hon svarte aldrig ett dugg.

Sitt skötte hon träget som förr och sökte bara mer och mer passa mig.

Men ibland retade det mig än värre, så jag hade så när slagit henne — henne, den fagraste blomman, som vuxit på Värmlands jord!

Så en vinterkväll kom hon ned i smedjan med aftonvard.

Brått hade jag. Ett tämligt stort parti hästskor skulle lämnas bort, men jag var inte karl till att få de sista skorna passeliga, ömsom blev di för stora och ömsom för små. Allt mera sint blev jag.

Och då jag såg henne stå där så tyst och se in i elden, sprutade vreden i hjärtat lika vilt som elden på ässjan.

‘Det är du, trollkona‘, röt jag, ‘som står där och förstör allting för mig! Människorna fly mig, och nu vill du också hindra mig…‘»

Gamlingen flög upp, och med ögonen spända in i den förundrade ynglingens framstötte han:

»Då herre, gick hon fram till härden, gav mig en blick, så att jag blev som fastväxt på stället, och stack så sina små händer in i den röeste ell'n och tog med dem ut järnklumpen, med bara fingrarna formande den finaste hästsko.

Hon lade den på städet och sade stilla och långsamt:

‘Där ser du, Fossum, vad makt jag har, och hur jag hade kunnat fördärva dig, då du var så trôll vid mig — men jag ville dig bare gott, jag. Stadig har jag tänkt på det jag love inför prästen att älske i nöd och lust. Men nu orker jag int mer‘.

Och så gick hon.