22
När jag äntligen fick makt med lemmarna mina, så rusade jag ut efter henne.
Hon hade hunnit ett stycke bort i skogen, och där fann jag henne liggande som en avmejad blomst, vit som den vvitaste snö.
Jag bar henne hem till stugan och lade henne i den stora sängen.
Först då kom jag att tänka på de stackars små händerna.
Men tänk di va alldeles oskadda, såg bara ännu mindre ut än vanligt, där di låg så hjälplösa på täcket.
Så'n låg hon sedan i två dagar och två nätter. Men på tredje dagens afton såg hon upp så stort, och jag såg, att hon kände igen mig.
Jag kastade mig ned vid sängen och hulke och grät.
‘Förlåt mig, Fossum‘, sade hon med sin lilla milda röst, och smekande for hennes hand över mitt huvud, förlåt mig! Jag gav dig allt, jag kunde ge och så mycket va de fäll int, men då det nu int längre har någe värde för dig, är jag så glad att jag får gå — bort — och int längre är i vägen.‘
‘Ack säg int så, käraste‘, bad jag, men hon var redan inne i dödens förgårdar.
Ännu en gång vaknade hon upp.
‘Läs lite för mig ur bibeln‘, viskade hon, ‘det där, som prästen läste för oss på bröllopsdagen om kärleken… kärleken är starkare än döden — en Herrens låga — går genom stora vatten…‘
Jag tog ner den stora boken från hyllan och bläddrade och bläddrade, men kunde inte finna var det stod. Inte ens läsa om kärleken för henne kunde jag.»
Han suckade tungt och satte sig åter på bänken.
»Så kom det sista», fortsatte han trött.
»Hon slog upp sina stora klara ögon och såg på mig.
