268
berget och såg ned över de blånande åsarna, fick han se en ensam flicka komma gående.
Hon gick ej på den rätta vägen utan hade villats in på hans område.
‘Bum bum, alltid ett kristenbarn som jag kan ta,‘ mumlade jätten och hasade sig ned utför berget.
Flickan hörde bara ett förfärligt rassel av stenar och jord, som yrde ikring henne, och innan hon visste ordet av, hade trollet tagit henne ock fört henne in i berget.
Där fick hon gå omkring som en fånge, och göra allt, som trollen själva inte ville göra. Och varje kväll lade jätten sitt stora tunga huvud mot hennes lilla knä, och hon måste sitta och löska honom, tills han somnade.
Stackars liten, hon grät och grät och kände sig så olycklig. Hon tänkte på far och mor. De trodde väl att hon hade omkommit, och bättre det, än att de skulle veta, att hon nu tjänade trollen!
Men ju längre tiden led, desto likgiltigare blev hon för allting. Nu behövde trollen inte längre tvinga i henne den otäcka soppan, som de själva drucko av varje kväll. Hon drack den frivilligt, och ju mer hon drack, dess mera glömde hon det, som förr varit, och så drack hon igen.
Det enda, som hon fruktade, var, att någon därhemifrån skulle få se henne, sådan som hon nu såg ut, och därför försökte hon inte ens mer att gå ut ifrån berget. Och det märkte trollen och höllo icke längre så noga vakt.
Dagarna blevo allt kortare och kortare. Det var mörkt och kallt inne i berget. Då hörde hon en kväll, hur jättefar och jättemor talades vid.
»Det skulle allt vara gott att få litet julhalm att ligga på», sade trollmor.
»Jul», tänkte flickan, »är det jul nu ute i världen?»
