Sida:Adolfsfors 1920.djvu/274

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
269

och hon lyssnade, som hon inte annars skulle brytt sig om att göra.

»Ja, då är det bäst, att du säger åt kristenbarnet att gå och tigga litet sådan i Köla prästgård», hörde han jätten svara, »men hon får raska på med den saken, för jag skall snart sätta eld på hela den bråten.»

»Men tänk om hon då blir borta och inte mer kommer igen», sa trollmor, som lärt sig värdera flickans tjänster.

»Har ingen fara», återtog trollet, »som, hon ser ut vill ingen människa ha med henne att göra. Ingenstans har hon heller att taga vägen, och så tycker hon nog så bra om vår goda, varma soppa… Och trollet började smacka med de tjocka läpparna. »Men du kan ju kalla in henne och! för säkerhets skull låta henne svära på att hon ska komma tillbaka», föreslog han.

Trollmor klappade i händerna, så att det dånade i berget.

Flickan vågade ej annat än hörsamma kallelsen, fastän hon förskräckt tänkte: »Ska nu också den smäleken övergå mig?» Darrande stod hon inför jätteparet.

»Du ska ge dig i väg ner till Köla prästgård och tigga julhalm», sade trollmor, »men först ska du svära på att du genast kommer tillbaka.»

»Jag svär det», sade flickan.

»Och svär att du inte talar till någon människa, annat än då du ber att få halmen.»

»Jag svär det», upprepade flickan.

»Gå då genast och låt se att du raskar på», röt trollet.

För första gången gick hon utför stigen, som från berget ledde ned mot vägen.

Stora snöflingor började falla. Först föllo de sakta, singlande ned som vita stjärnor, men snart blev det ett riktigt häftigt snöglopp, så att hon knappast kunde se vägen utmed sjön.