296
— i stället för den tunnare av köptyg, som hon gått med hela veckan. Så fort det blev dager skulle hon skicka Johanna upp på vinden efter den. Då kunde frosten hinna slå ifrån sig framför brasan, tills Adolfine skulle taga den på sig.
Med det beslutet slöt hon åter ögonen och försökte sova, men alltjämt flydde henne sömnen.
Plötsligt fick hon som en förnimmelse av att hon ej var ensam i rummet.
Hon måste se upp.
I det flödande kalla månskenet såg hon också tydligt någon glida fram mot fönstret.
Så vidare förskräckt blev hon inte. Hon hörde till dem som »såg», och mycket hade hon redan »sett» här på Adolfsfors.
Men vem var nu denne?
Spännskor hade han och vita strumpor och krås och spetsmanschetter och snäv livrock med stora kantade knapphål.
Åhå, tänkte hon alldeles klart och redigt, det är ju Ugglan — Leonard Magnus Uggla, som salig Grothen brukade tala om — jag känner igen honom efter porträttet — vad kan väl byggherren och anläggaren av Adolfsfors nu vilja?
I detsamma vände han sig rakt emot henne och såg på henne.
Åh sådana ögon, så obeskrivligt svarta och sorgsna och uppfordrande… de borrade sig in i henne.
Nej, nej, den blicken kunde hon inte uthärda!
Med bägge händerna grep hon krampaktigt fast om sängkanten och reste sig till hälften upp.
Stod han där ännu?
Jo, vid dörren såg hon honom nu, såg hur det vattrade sidenet i västen blänkte och skimrade, då han, halvt vänd ifrån henne, med sin smala, tunna, spetsomhöljda hand började vinka och göra henne liksom tecken att följa.
