Mekaniskt reste hon sig upp. Och till sin egen ytterliga förundran fick hon fötterna i filttofflorna och täcket svept ikring sig med en fart, hon ej kunnat drömma om… och så följde hon honom.
Hon märkte nogsamt, att han ej kunde vänta.
Ur rum i rum gick vandringen genom Adolfsfors herrgård. Uggla före och hon efter.
Helgdagsgemaken däruppe voro ej eldade. Hon frös, så att hon skalv, där hon hastade genom de iskalla, månljusa rummen. För varje gång hon kom till ett nytt, tänkte hon återvända, men på tröskeln mitt emot vinkade på nytt den genomskinliga vita handen, och bunden av en osynlig makt måste hon följa.
»Vart bär det, vart bär det?» tänkte hon allt mera ångestfullt. Hennes knän skälvde, och benen orkade knappt bära henne längre.
Genom gröna kabinettet såg hon då den främmande gestalten taga vägen mot Adolfines rum. O Gud, gällde då olyckan henne, husets mest ömtåliga blomma, hennes mest älskade barn!
Med uppbjudande av sina sista krafter skyndade hon efter och sjönk halvt avdånad ned vid dotterns bädd.
Omedvetet stirrade hon först på dörren där mitt emot. Stod den också öppen, som alla de andra?
Nej den var stängd… Men hörde hon inte tunga, tunga suckar och ljudet av steg, som avlägsnade sig åt vinden till?
Åsynen av den lugnt och tryggt sovande unga flickan bragte emellertid hennes själ så småningom åter i jämvikt.
Hon måste bara lägga den mjuka runda armen, som dottern kastat över huvudet, åter varligt ned under det varma täcket.
»Min älskade lilla flicka», mumlade hon, »så lik du är din pappa. Mamma kan aldrig, aldrig lämna dig ifrån sig!»
