298
Men ju mer hon såg på henne, desto klarare och nyktrare blevo också hennes tankar.
Hon måste ha blivit rent vettvill av de många timmarnas vaka, tänkte hon halvt skamsen för sig själv, eftersom hon mitt i natten lupit ur rum i rum efter en synvilla eller en drömbild, vilketdera det nu var.
Men vad var det salig Grothen brukade säga… som hon förr så hejdlöst skrattat åt… »vilken doktor kan säga, om en människa är klok eller galen…» det finns ändå underliga saker… och nog är det underligt, att människor ofta måste dö, innan man förstår dem och vad de sagt…
Åter hördes brandvaktens rop därutanför, nu från norra sidan.
Gustaf Olsson är en trogen tjänare, tänkte hon. Det känns tryggt att höra hans tutande.
Resolut reste hon sig och återvände raskt till sitt rum och sin avbrutna nattsömn.
Brandvakten hade blåst fjärde timmen och sedan begivit sig till sömns i drängstugan, då änkefru Groth väckte Johanna och befallde henne att gå upp på vinden och hämta ned mamsell Adolfines gråa ullklänning — en befallning som pigan visste, att hon måste lyda, fastän den kolmörka, hemska herrgårdsvinden var det värsta hon visste, så mycket »skrömt», som där fanns!
Den snåla, gamla hushållerskan, som ännu gick igen där, hade ju alla sett… men det var nog också mycket annat…
Hjärtat bultade så i bröstet på henne, att hon tyckte det ville sprängas, där hon, darrande och lätt framåtböjd, smög sig fram mellan kistor och skåp.
Med blickar, svarta av skrämsel, ryckte hon till för varje buller hon själv framkallade. Äntligen, äntligen
