har hon då fått tag i den grå ullklänningen! Och kastande den över ena armen och hållande lyktan med det flämtande talgljuset i andra handen, halvspringer hon mot dörren.
Men vad var det?
En råtta… eller?
Hon hoppar ti!l och märker ej, att lyktdörren åker upp och lågan slickar ut och tänder yttersta kanterna av några gamla aviser, som lågo packade där mellan takstolarna.
Flämtande rusar hon på och har ingen annan tanke än att fortast möjligt hinna fram till trappan och få igen vindsdörren om ail den hemska fasligheten bakom sig.
Vinddraget släcker ut ljuset i lyktan. Men hon ser ej tillbaka och märker ej en liten låga, som kryper och kryper därinnanför.
Men snabbare än minuternas gång flyger den lilla lågan omkring, hoppar från aviserna över till ullsäckar, lårar och skåp, antänder väggar och tak, tills slutligen den gamla vinden insvepes i ett enda rök- och eldhav.
Då Johanna kom in i mamsell Adolfines rum för att göra upp morgonbrasan, märkte hon emellertid en besynnerlig brandlukt.
Hon vädrade och vädrade, tills hon skräckslagen såg det lysa genom trappöppningens springa. Hon fick upp dörren. Röken slog henne i ansiktet. Och det böljade, dånade och knastrade uppåt vinden till.
Först blev hon alldeles som förlamad. En tanke kom hennes unga blod att nästan stelna.
»Det är du, det är du, som vållat detta», ropade en hög röst inom henne.
Hennes knän veko sig och hon föll ned på golvet och kved med händerna för ansiktet. Aldrig, aldrig skulle detta varda henne förlåtet, hon var ej värd att leva på jorden längre!
