312
Kanske det till och med skulle bli litet väl stort, då alla barnen flugit ut ur boet, tänkte hon, där hon nu stod och tittade ut genom fönstret åt vägen till. Anna skulle ju snart gifta sig. Men Fredrik fanns förstås alltid kvar. Och någon gång skulle väl också han ingå »ett kristligt äkta förbund», fast han hittilldags ej visat minsta håg därtill.
Tänk om Annas väninna, som hon så högeligen lovprisat och som hon nu farit att avhämta, kunde komma honom på andra tankar!
Men — hon rynkade på näsan — en aktris, vore hon än så vacker och »godheten och snillet själv», som Anna förklarade, så var det i alla fall intet passande parti för Fredrik Groth!
Ja ja, hon ville visst inte säga någonting om flickan — fattiga flickor måste ju försörja sig på något vis — och när hon inte ville bli lärarinna, så — kanske det inte fanns så många andra utvägar, men hon förstod sig verkligen inte på grandtanten på Rottneros, som låtit flickan få denna sin vilja fram. Fadern hade ju i alla fall varit lantmätare och låtit barnen få fin uppfostran!
Hade »Ophelia» inte haft de där släktingarna på Rottneros, så hade hon dock aldrig kommit till Adolfsfors — då hade ju inte heller Anna kunnat — som nu skett — göra bekantskap med henne på kanalångaren, som förde dem båda från Stockholm hem till Värmland.
Men så hade olyckan skett! Och se'n hade hon själv inte fått någon levande ro för Anna, förrän hon lovat henne att få bjuda den vackra väninnan till Adolfsfors. Men mamma Fredrigque skulle nog ha ögonen med sig — som vanligt!
Nu borde väl flickorna ändå snart komma, hördes inte vagnen ännu av?
Verkligen — nej se Fredrik på balkongen med Pan bredvid sig förstås! Alltså är du ändå en smula ny-
