fiken, min herr son — fastän vi förut fått höra, att »hit ska' ni då bjuda allt möjligt patrask», och Anna in i det sista fick bannor för att hästarna skulle ut igen och hämta hennes sista amour.
Jaså nu går han in. Då äro de nog inte långt borta! Och därmed gick även fru Fredrique med små trippande steg in i vita salongen.
De bägge mittfönstren, som på samma gång bildade dörrarna ut till balkongen, stodo fortfarande öppna, och in i det praktfulla rummet strömmade sommarens varma sol och luft. Det doftade av syrén och liljekonvaljer, som Anna plockat och burit in till välkomst.
Jo jo men, voro de komna!
Det skrattar och ungflickpratar i trappan och hallen utanför.
»Varför gå de då inte in?» tänker »unge Grothen», som folket ännu kallar honom, där han står längst bort i salongen vid förmaksdörren och håller Pan i halsbandet — »flickfasoner och fjams!»
»Bråka inte, Pan», snäste han hunden, »fast du har nog rätt, en ful fisk är det säkerligen, som syster min fiskat upp, visserligen ej från kanalen, men från båten — stilla Pan — du vet, hur Anna inte gjort annat från morgon till kväll än lovsjungit flickans skönhet — men inte tror jag därpå, må du tro — aktriser, smink och puder — puh — stilla då Pan, säger jag dig, på värmländska herrgårdar skäller man inte ut husets gäster, vare sig de äro änglar — eller bänglar!»
Äntligen!
Anna kom och drog med sig en ung flicka klädd i en vit, luftig klänning. Blygt och behagligt gjorde hon sin reverence för Annas mor, som litet nedlåtande vänligt hälsade henne välkommen till Adolisfors och ganska gillande granskade hennes lilla person.
Så slog hon upp sina vemodsfulla, stora blå ögon, och med en skär rodnad på kinderna tog hon några steg framåt för att presenteras för den allvarlige, mörkt
