Sida:Adolfsfors 1920.djvu/319

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

314

blickande herrn där borta vid dörren — då hon i häpnad tvärstannar vid ett utrop från denne:

»Det var då det mest förtjusande… eller också är det något alldeles tvärt om!» — varpå bemälde herre, dragande hunden med sig, rusar ut och slår dörren i lås efter sig!

Där utanför hängde solröken som ett vitt dis kring de blånande höjderna, trädkronorna vajade, humlorna surrade ut och in i fruktblommen, vattenkonsten plaskade alldeles som förut, men inne i det vackra rummet blev det alldeles ljudlöst tyst.

Två lika häpna varelser stodo mitt på golvet, stirrande på varandra och stirrande på de igensmällda guldkantade dubbeldörrarna, som på en sluten gåta.

Men så brast Anna ut i ett klingande skratt, som strax också lockade trädgårdssångaren därutanför att slå en drill.

»Var tröst, sköna Ophelia», sade hon blidkande, »du ska' veta, min gode herr broder ser aldrig några andra skönheter än mig, så du får ursäkta honom, om han blev alltför confuse!»

Och fru Fredrique sökte också blanda bort korten, och för att sona sonens obegripliga uppförande, visade hon sig mycket mera älskvärd än hon från början egentligen hade tänkt. Men »den lilla» behagade henne också genom sin naturliga anspråkslöshet och charme.


⁎              ⁎


Det kom en tid, då Pan ej längre skällde på mamsell Annas unga gäst. I stället följde han henne hack i häl, varthelst hon gick, och satte hon sig, lade han sig genast troget och avvaktande vid hennes fötter.

»Jo jo, den hunden är klok», sade folket, »den ser nog — liksom vi — hur det är ställt med hans herre!»

Hur det gått till att »Ophelia» övervunnit både Pans