och hans husbondes aviga hjärtan, det visste ingen av de tre.
Men den tyste och allvarlige unge Grothen var alldeles som förvandlad.
Nu var det han, som ordade om utfärder och picknicker och aldrig fick nog därav. Och hästarna sparade han ej längre, tvärtom, ju längre turerna varade och han fick sitta vid den unga gästens sida och för henne visa fram landskapets olika skönhetsdrag, dess bättre!
Och Stockholmsbarnet å sin sida, hon som på senaste tiden mest dvalts i teaterluften, söp nu med begärlighet in skogsviddernas berusande doft, och lät sina blickar med förtjusning vila på de i blått skiftande bergshöjdernas linjerena konturer eller de många täcka insjöarnas glittrande färgspel. Varje ställe hade ju också sin egen lilla historia!
Och till sin egen häpnad upptäckte Fredrik Groth, att han i alla fall måtte ha ärvt något av sin fars talang, det gick så förunderligt lätt att berätta, då han såg in i två förväntansfulla ögon, vilkas strålglans än djupnade, än ljusnade, allteftersom vågen steg eller sjönk i själen.
Så gick tiden, och dagen för den unga gästens avresa närmade sig.
Fredrik Groth knackade då en afton på sin mors dörr, fast besluten att nu skulle han driva sin vilja igenom.
»Mamma», yttrade han hastigt, »jag har något att be dig om. Vill mamma ha godheten att skriva några rader till fru Wall å Rottneros och föreslå henne, att hennes unga släkting får stanna här ännu någon tid.»
»Slå dig ned, min son, och låt oss talas vid», svarade modern lugnt.
»Du vill alltså, att jag skall skriva — och jag kan förstå, att du har en allvarlig mening därmed?»
»Ja mamma, det har jag, det är mitt livs innersta åstundan, att hon stannar här — för alltid!»
