316
»Men, min son, har du betänkt, att en liten teaterflicka utan förmögenhet…»
»En liten teaterflicka utan förmögenhet», bröt han hånande av, »o sancta simplicitas, mamma kallar en framståeende scenisk konstnärinna en liten teaterflicka utan förmögenhet», härmade han — och skrattade ironiskt.
»Som om inte talang och skönhet vore ett mycket större kapital än några hopgnidna slantar!»
»Ja förlåt min gosse, uttrycket var illa valt, det medger jag, jag vet ju att hon — efter aviserna att döma — har stora utsikter till framgång på den bana, hon valt, men hon har ju så nyss börjat, det är bara ett år sen hon som adertonårig debuterade…»
»Just det ja, det är ju min lycka det, min största chance. Hade hon kommit längre på konstens bana, tror mamma då, att jag skulle haft några som helst utsikter — Gud vet om jag ens nu har det!»
Han började vandra fram och tillbaka på golvet, fram och tillbaka.
Modern teg en stund.
Så tog hon till orda — mu försiktigare än förut:
»Det kan vara sant, vad du säger, men en husmor på Adolfsfors behöver också veta något om, hur ett hus skall skötas, ska' jag säga dig. Vad tror du hon har för begrepp om slika ting?»
»Begrepp — ja — mina begrepp ska' jag säga mamma — se själv ikring dig! Storståtligt har du byggt detta hus, det kan ingen förneka — och just fördenskull fordrar också huset en verklig värdinna, inte en av hushållersketyp, utan en med race och grace, med ett ord en lady, som behagfullt kan föra husets runor med den äran!
Åh, här behövs mycken poesi och sång och musik och framför allt liv — kärlekens liv — för att fylla dessa rum!
Adolfsfors har traditioner i den vägen att hålla uppe,
