och så mycken kultur har jag i mig, att det oändligen skulle plåga mig att behöva se en, som icke håller tonen vid mitt eget bord.
Mitt ideal har jag funnit, min älskade har jag funnit — utan att söka henne. Som en fladdrande fjäril kom hon in här under detta tak — och kan jag inte hålla den fjärilen kvar — så har livet för mig intet värde nu mera — två gånger offrar jag mig inte för mina anhöriga!»
En blixt sköt ur den eljest så lugne mannens ögon.
»Över mitt äktenskap bestämmer jag själv, jag ensam, över mitt liv bestämmer hon!
Dock tvinga henne till något får ingen, hör mamma det!»
Modern hade böjt huvudet, som om hon fått ett slag.
»Jaså — du tycker, att du har offrat dig för vår skull, stackars Fredrik! Och Adolfsfors behöver en annan sorts värdinna än din simpla mor!»
»Nej mamma, något sådant har jag aldrig sagt… någon hushållersketyp är du icke heller — hade min far tyckt det, så hade han väl lika gärna nöjt sig med mamsellen, som — efter vad folk pratar — så gärna ville bli fru Groth, eller vad tror du?»
Fru Fredrique måste, trots den vånda hon kände, dra på munnen, så livligt påminde hon sig salig Grothens tokroligheter, då han hade härmat »mamsellens manipulationer».
Sonen, som såg det lilla leendet, böjde sig ned och lade smekande armen ikring henne, i det han frågade:
»Alltså gör du mig till viljes och skriver, lilla mamma?»
»Ja, gossen min, jag ska' skriva — men en sak får du lova mig, att, hur än saken utfaller, du ej gör dig själv något illa!»
»Jag lovar, att jag skall vara försiktig, mamma, och gå så varsamt till väga som jag kan, men…»
»Fredrik», ropade hon honom tillbaka, då han tagit
