Sida:Adolfsfors 1920.djvu/340

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
335

finkänslighet, som man mången gång saknar hos dem, som anse sig stå åtskilligt högre upp på rangskalan.

Men så är folket också så ovanligt begåvat, deras fantasi är så livlig och tankarna så rörliga. Mången filosof skulle ni finna här uppe i våra skogar!

Aldrig skall jag heller glömma huru kärleksfullt de togo emot mig, då jag kom hit, tillade hon.

»Åh ja, det var nog inte så svårt, tänkte han, då han såg på henne.

Som hon nu stod där med den tunna vita klänningen som ett moln omkring sig och den vackra blicken lysande av godhet, så ville han minnas henne, så skulle han föra hennes bild — osedd och ovetande för alla — med sig i sitt hjärtas allra innersta hem till det avlägsna Finland.

Hon böjde sig en smula utanför balkongräcket och vinkade åt de sist försvinnande leden. »Måtte de nu alla få en riktigt rolig kväll, utropade hon.

»Vad ska’ vi båda nu göra», frågade hon, »ska’ vi musicera eller kanske först sitta här en liten stund och njuta av utsikten i aftonbelysningen.»

Då hon i detsamma satte sig, följde han genast exemplet.

»De där urklippen, ni talade om, skulle ni vilja ge mig dem nästa gång ni kommer hit», frågade hon drömmande.

Han reste sig åter.

»Gärna», sade han hastigt, »men då hoppas jag ni också vill ge mig något i gengäld?»

Hon såg undrande upp.

»Vad kan det vara som ni vill ha av mig — jag som intet har att ge», svarade hon dröjande.

»Åh jo», sade han bedjande, »ge mig en relik, som jag kan få gömma i mitt minnesskrin! Låt oss fira denna midsommarafton med att ni spelar en av edra favoritroller!»

»Nej, nu tror jag rakt att ni blivit litet tokig», utro-