336
pade hon och slog till ett klingande skratt. »Vad skulle vi då göra, frammana Hamlets ande eller någonting annat i den högre stilen?»
Knappt hade hon yttrat de sista orden, förrän högljutt larm och buller ekade från dansbanan.
»Vad kan det vara?» frågade hon ängsligt.
»Svara mig först på min begäran», bad han ivrigt, »så skall jag strax gå och ta reda på vad som står på!»
»Nåväl min herre, jag lovar er, att jag skall spela en scen som Ophelia nästa gång ni kommer till Sverige, om jag får urklippen», sade hon.
»Måtte det bara inte hänt en olycka där nere», tillade hon oroligt.
»Tack», sade han och böjde sig iförbifarten ned över hennes hand, varpå han hastigt sprang utför trapporna och fram till folkhopen, vars skrän och skratt blivit allt högljuddare.
»Det är bara en taskspelare, som kommit hit och nu håller på att göra sina konster», sade Erik Korp till svar på hans fråga.
»Gå och tala om det för frun», uppmanade honom främlingen och trängde sig därvid en smula fram.
Trasig och smutsig stod taskspelaren där — en mänskospiilra, ett stackars löjligt subjekt, som måste vara löjlig för att leva —
Röda trasor fladdrade både kring hans dräkt och trollstav. Det svarta håret växte vilt och tovigt, och ur munnen flödade strömmar av ord, vers och glosor på främmande språk allt i hög falsett.
»Vänd dig om, taskspelare, och trolla för herrn här», utropade Olle Warg, »visa nu dina lustiga konster!»
Och taskspelaren vände sig om.
Med bugningar, nigningar och skutt kom han fram mot den främmande. Trollstaven balanserade han på det yttersta av sitt finger.
Den löjliga figuren vämjde honom.
