356
Den bruden var hon själv.
Sedan ser hon, hur de gå, hon och hennes brudgum, uppför den breda mattbelagda trappan, kantad med höga palmer, som länkats samman med rosenguirlander.
Vaxljusen fladdra och brinna i skimrande överflöd.
Så böjer sig den ståtlige brudgummen framåt, och med ett stolt, stålande leende tar han den lilla bruden på sina starka armar och bär henne de sista stegen uppför in i deras eget rike, in i drömmarnas halvt anade lyckovärld.
Men år ha gått sedan dess, och hon har lärt sig, att många portar också leda ut och bort från lyckans rike. De portarna öppna sig så lätt för människors barn.
Pendylen på kakelugnskransen började sakta klinga…
Mekaniskt vände hon sig om.
Åsynen av den stora himmelssängen nästan skrämde henne.
Skulle hon återigen frysande av ensamhet och trötthet lägga sig och domna en stund, innan en ny dag kom? En ny dag med ny väntan!
Hon tryckte sig ännu närmare mot rutan.
»Daniel, Daniel var är du, hör du då ej mitt hjärtas rop?»
Men alltfort synes ingen människa till på vägen. Stormen tjuter och viner, och dessemellan höras blott de tunga suckarna från havet.
Vacklande stiger hon ner ur fönsternischen. Det känns som om en främmande hand allt hårdare kramade om hennes stackars hjärta. Någon knackar sakta på dörren.
In kommer gamle Redson — betjänten — som varit henne följaktig från föräldrahemmet.
Alldeles vit var han i huvudet, men ännu rak och
