Så kastade han huvudet högt tillbaka och stannade.
Ännu höll han Maja i handen. Tyst som en liten mus stod hon och beskådade, om ondblicken skulle gå ur söta fars ögon.
De hade kommit halvvägs upp för den långa backen. I det stora huset satt söta mor och väntade henne.
Den lilla flickans hjärta darrade som aspbladen i dungen. Hon hörde deras rasslande ända hit.
Den lilla Maja Uggla! Söta far så mörk och tyst med ondblicken i ögonen och mor däruppe svåra förtörnad på henne, att hon olovligen lupit ut — det var inte fägneligt, det som väntade!
Leonard Magnus vände sig om och såg nedåt bruket. Hans ögon smekte allt detta, som han skapat och älskat och offrat så mycket för.
Skulle han nu bli tvungen att lämna det? Var det måhända ändå rättast emot hustru och barn att rädda, vad som ännu räddas kunde, åt dem.
Han kom att tänka på Anna Märtha, hans kloka, klarögda, sparsamma Anna Märtha. Som också hon strävat och knogat här!
Under de tider, då han legat uppe vid riksdagarna och sin natur likmätigt ivrigt tagit del i den politiska tvekampen — själv tillhörde han det emellan »hattar» och »mössor» stående parti, som benämdes »kapucerna> — hur hade hon ej gått här hemma och ensam ridit för rusthållet och fått ordning och reda i mycket, som han lämnat i kaos!
Hur ofta hade hon ej varnat honom i hans bråda företag, då hans heta blod kommit honom att glömma all beräkning!
»Anna Märtha», hade han då otåligt och stridsamt sagt, »för den allmänna nyttan får inte en man tveka att offra egen fördel.»
Hon hade då bara sett på honom med sina klara, lugna ögon, liksom vägde hon något, men ingenting svarat.
