Sida:Adolfsfors 1920.djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
57

Åter såg hon ut genom fönstret. Stackars små blomster, som törsta efter regn, men bara få damm i stället, tänkte hon bittert.

Men så får hon höra den stora hammarens välkända, taktfasta dunk.

Hon lutar sig ut, och där framför henne ligger sjön, den vackra sjön, som hon så väl känner igen, nu nästan vit i julihettan med Hugnfjället i blånande blått därbakom, en tavla, som aldrig utplånats ur hennes minne.

»Stanna», ropar hon befallande åt kusken, »stanna, det lyster mig att skåda nejden här en stund. Kör fram till herregården och säg, att jag kommer gångandes efter.»

Häftigt stramar kusken åt tyglarna, så att hästarna nästan sätta sig på hasorna. Och innan betjänten hunnit ned från sin upphöjda plats bredvid honom, har fru Maja redan hoppat ur och står där på landsvägen.

Den svarta slöjan fladdrar kring det bleka anletet.

»Kö», säger hon kort, när kusken villrådig betraktar henne, »kör, och säg vad jag sagt — jag kommer gångandes efter.»

Vid krökningen av vägen ser hon vagnen försvinna.

Hon andas djupt — lättare än på länge.

Hemlandsluft — med hur många trådar i vårt väsen äro vi inte ändå fästa vid den trakt, där vi lekt som barn, innan livet givit oss hugg och sår!

Ack de blå bergen! Hur draga de en inte alltid till sig. Liksom från havet — det oändliga — ljuder också från dem det evigas musik. Eller hör man den kanske först, sedan det innerst inne blivit tomt, så att den får tillräcklig resonans?

Vad allt är sig likt! Blott hon själv har blivit så annorlunda.

Vem hade varit gladare och mera strålande än den unga Maja Uggla?

Hade någons fötter sprungit snabbare, någons hän-