Hoppa till innehållet

Sida:Adolfsfors 1920.djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

58

der flinkare utfört den stränga fru moders arbetsbeting?

Vem kunde som hon skämta med söta far eller slagfärdigt skalkas och gäckas med de unga kavaljererna?

Vem sjöng i kapp med fåglarna och skrev alltför nätta vers i den av söta far förärade gröna versboken?

Nej, inte hade Maja Uggla varit rädd för, att lyckans fe, vars förklarade gunstling hon tycktes vara, någonsin skulle låta av att vandra vid hennes sida!

Och nu var det ändå hon, som gick där så tärd och trött! Hennes fötter hade blivit tunga av att vandra vägar, som de icke velat gå.

Inifrån skogen hör hon ett stilla sus, och kåddoften står stark omkring henne.

Och som hon går där och letar sig fram på välkända stigar, kommer med suset från de gamla furukronorna i Kölaskogen det ena lilla ljusa, oskyldiga barndomsminnet efter det andra flygande mot henne, och som små duniga fågelungar smyga de sig tätt intill henne, flocka sig runt om henne och viska: »Kommer du ihåg, kommer du ihåg? Har du inte rum för oss mer?»

Det blev så vekt och varmt inom henne, och tårarna började falla. Vilken lindring. Hon måste sätta sig där på klippan, som gick långt ut i sjön.

Och så hände det sig, att de små duniga fåglarna slöto sig tillsammans och lyfte Maja Uggla långt över alla årens ve och försakelser, missräkningar och sorger högt upp till ungdomsdrömmarnas vackra slott, som hon icke vågat besöka, sedan hon själv för länge se'n på befallning kastat nycklarna till det i Laxsjöns vågor.

Den gamla Maja Uggla, som sitter där på klippan, har blivit ung igen. Borta är allt som skymt och begravt det, som en gång gav livet dess djupaste innehåll och mening.

Ögonen glänsa.