66
Och nu hade hon tagit den med till Lennart och Cilla.
På Adolfsfors passade den också bäst, den hörde ju liksom dit.
Men vad tänker jag väl på, gamla människan, som sitter kvar här på klippan! Framme på herrgården undra de väl var jag blivit av!
Litet mödosamt reser hon sig upp och ser sig undrande ikring.
En skara barn kommer från skogen ut på vägen. De ha varit inne i hultet och plockat smultron. De äro så glada. Alla ha de fått sina näverskäppor fulla med de granna, röda bären. Och de prata och glamma, medan de bara, bruna små fötterna snabbt traska framåt i det vita, virvlande landsvägsdammet. Det är så lent och ljumt att vandra i, och att den heta julisolen steker på deras bara linhår bekymrar dem rakt inte.
»Se, se», ropar plötsligt en flicka, »vem är det som står där?»
Maja Uggla går sakta fram till barnen, som stå stela i en tät flock.
»Vilka ären I, små barn?» säger hon milt och stilla — »ären I barn från Adolfsfors, så räcken mig edra små händer till välkomst.
Jag hör också dit. Jag är också Adolfsforsbarn liksom I, fastän jag varit borta i många år.»
Barnen tränger sig tätare tillsammans, deras ögon stå häpna och frågande på henne.
En liten morsk pojke höjde sin röst
»Fäll är vi från Adolfsfors», sade han, »men vem är I — hörer I herrgården till, och ha de andra lupit ifrån Er?»
Hästarna löpte ifrån mig», skrattade Maja Uggla, »för jag ville sitta här allena en liten stund och höra träden i Kölaskogen sjunga visor för mig.»
