76
tast möjligt bryta upp härifrån och sålde därför egendomen till sin vän och kollega Jonas Gunnarsson.»
»Jaså den ädle och lagfarne Gunnarsson, honom har jag hört talas om.»
»Ja, han lär ju ha varit en i högsta grad angenäm sällskapsmänniska. På bästa vis sekunderades han också av sin lustiga och glada hustru Agneta Geijer från Nordsjö. Många barn hade de, och här fördes ett stort och gästfritt hus och ett glatt liv på den tiden.
I sin tjänst hade de en bruksinspektor Schultz, som sedermera övertog gården.
Han var gift två gånger. Första gången med den lilla ljusa, täcka flickan Noreen — just hon som stått fadder på det stora dopkalaset, men hon dog i barnsäng och fick visst sedan till efterträderska hushållerskan på stället, vilken förde ett surt och snålt regemente, så att husets anseende sjönk betydligt.»
»Men hennes välde kanske inte varade så länge?»
»Nej egendomen köptes snart nog av Johan Werling. Hade hans företrädare varit män, som fått en lärd uppfostran, så hade han däremot helt och hållet fått taga sig fram på egen hand.
Född på Billingsfors, fick han en liten tid gå i Åmåls skola. Hans längtan stod emellertid till sjön, och efter att ha försökt sig på åtskilligt gick han också ombord på ett stort ostindiskt skepp. Han blev emellertid mycket sjuk på den färden och lämnades helt enkelt av i Cadiz. Ovisst var det väl, hur det skulle gått med den blonde, sjuke gossen, om inte en varmhjärtad spanjorska förbarmat sig över honom och tagit vård om honom. Ja, hon skulle visst ingenting haft emot att få behålla honom — som svärson.
Men mer än eldiga ögons glans och söderns rikedom och skönhet lockade honom Värmlands fattiga jord. Och då krafterna kommit åter, tog han hyra igen på ett spanskt skepp och kom så åter till hemlandet. Där
