som en gång blivit oss beskärt — oss givet av Gud — någonsin egentligen kan tagas ifrån oss.»
»Men hur kan inspektoren påstå något sådant? Ju mer man ägt och äger, desto mera måste man också mista. Sådan är livets lag.»
»Till synes ja — och ligger däri inte också en viss rättvisa? Tror inte fru brukspatronessan, att värre än den största sorg vore det att ej alls kunna sörja, … erfarenhetens fattigdom är väl det tyngsta av allt…»
»Men icke är det heller meningen, att människans lycka blott skulle ändas med skeppsbrott, utan först med uppfyllelsen av hela hennes längtan. Döden förtager ju oss för en tid visserligen åsynen av dem vi älska, men icke verkligheten av att de funnits och finnas — hinseits!
Vad är det trådsmala nuet om icke blott den bräckliga spången emellan det som varit och det som kommer. Fanns icke varken det framfarna eller det kommande, så existerade icke heller nuet. Nej, det som varit, det är. Det förflutna är blott den ihoprullade delen av pergamentet, framtiden den oupprullade.»
Var och en spann tyst vidare på sina egna tankar.
»Spela något vackert för oss, Cilla!» bad Lennart.
»Ja, om du vill komma med fiolen», log Cilla.
Man följdes åt in i salen. Glasdörrarna ut till verandan stodo öppna. En stark doft av rosor och jasmin strömmade in i rummet.
Maja Uggla följde med blicken sin son, där han gick fram till klaveret och öppnade det.
Fru Cilla sitter och letar efter melodier. Från hennes smala armar och händer faller den tunna nättelduksklänningens vida ärmar.
Hon ser leende upp mot Lennart, som står bredvid och stämmer fiolen.
Fragment av operan Cora och Alonzo ljuder genom rummet.
De båda musicerande ha snart glömt allt ikring sig
6 Adolfsfors
