82
för glädjen att tillsammans få tolka den Naumanska tonskapelsen.
Och fru Cillas skruvlockar nicka helt glatt i takt med allegrettot, medan bruksherrens stråke lätt glider över strängarna.
Maja Ugglas mörka ögon betrakta med ömhet den vackra tavlan — de båda unga där borta vid klaveret.
Men för hennes inre syn står plötsligt en annan sommarkväll, då hon inte var åskådaren utan medspelerskan.
Hon ser den unge mannen, som står vid hennes sida vid spinetten, ser den gröna klädesjackan med guldknapparna, knäbyxorna, spännskorna, det pudrade, uppstrukna håret. Hon ser det älskade ansiktet med de stora ögonen, de vackra vita händerna, som förde stråken — men som ej förmådde föra henne över land och hav.
De två där framme, de spelte sig samman i lugn och trygg kärlek. De två för länge sen, dem hade livet spelt åtskils.
»Excusez», sade hon och gled stilla förbi Eric Noreen ut genom dörren.
Hon går gångstigen ned emot älven. I den vindstilla luften hör hon varje ton däruppifrån. Hon kommer ner till stranden, sätter sig på stenen, ser på den lilla holmen där mitt över.
Hon minns, hur hon suttit där en gång förr, då i söta fars famn. Han hade förtalt något om Adolfsfors, och hon hade sett på månskensbron och önskat, att hon kunde gå över till den lilla holmen.
Nu lyste ingen måne. Men hon tänkte — där borde gå en bro över.
En bro… hon mindes en bro, där hon tog farväl av honom, som aldrig kom tillbaka, som ej heller hade haft kraft nog att bygga en bro, på vilken hon kunnat vandra över de stora vattnen till honom.
Men varför tänker jag så mycket på honom nu?
