114
glädje, och att vi efter detta elända lifvet måtte få besittja den eviga glädje! Och vill jag nu säja: ”Gud hjälpe oss snart och med hugnat tillsamman, som af allt hjärta och utan skrymtan älska hvarannan!”
Och var han så hjärtelig glad öfver sitt stycke, som honom var lofvadt, så om han har fått hela världen, så har det ändå inte gjort fyllelse emot den glädje, han hade öfver mig. Och alla di skönesta vore hos honom som inte aktade emot mig, så högt älska han mig. Och hade jag ock nu det hoppet, att all deras onda spådom skulle bli till inte, och att Gud nu snart skulle gifva mig glädje för all min svåra vedervärtighet, jag har stått ut.
Och drog han till Stockholm och skref min herr far till och tackade honom för den gåfvan, som honom var tillsagt, hvarföre han, så länge han lefvede, skulle vara min herr far ödmjuk och tacksam; och bad nu, om det vore möjelig, efter det var så vida kommit, att han nu snart måtte få bröllop. Efter han var sinnat till att gå till armén igen och inte gärna ville draga ensammen, efter han redan har allt skicka sig därefter, ty både han ödmjukelig, att han måtte få mig med sig. Och sände sin egen tjänare ut med brefvet.
Den 20 september drog min mormor ifrån Tidön och till Stockholm; och kom aldrig mer till Tidö sedan.
Och när jag kom till Stockholm, begynte jag till att laga till hvad jag behöfde. Men då såg jag, att min mor var död för mig, som skulle både beställa åt mig och skaffa mig hvad jag hade behof, ty det gick mig allt mycket trögt och tungt, då så väl som alltid tillförende.
Och skref han min herr far som oftast till och bad om bröllop, ty han fick
