piga löpandes och ropa så hastigt: ”Nu kommer herren”, och han följde henne in igenom dörren.
Och öfver det att jag så hastig fick veta, blef jag så hjärtelig glad, att jag inte kunne röra mig ur rummet till att gå emot honom, utan han kom till mig och fråga, huru det stog till med mig.
Men jag svara honom: ”Rätt väl och mig fattas inte, utan jag är så glad, att jag inte själf kan komma mig före.”
Och begynte jag strax till att få ondt och måste jag den 21 lägga mig helt till säng.
Den 22 fick min man bref ifrån min herr far, att han skulle komma till Stockholm. Och drog han den 23 ifrån mig och lämna mig sjuk efter sig ved Sätuna, det han inte gärna gjorde, om han har kunnat för sin tjänst skull, ty jag var rätt sjuk.
Men sedan min man var bortdragen, blef jag så svag, att ingen såg lif i mig en hel natt mer än det lite rördes i halsegropen.
Och den 26 om morgon gick det mig illa, och sedan feck jag en sådan hufvutvärk, att jag inte visste mig någen råd.
Och när min man feck di buden, att jag var så svag, fick han lof till att komma hem till mig. Och låg jag en hel måna ved Sätuna till sänges. Och efter min man inte längre kunne vara hemma, lade han mig i min karet och förde mig till Stockholm, där jag ock låg en hel måna till sänges. Och sedan gick jag 1 helt år, att jag aldrig såg min hälsa; och vore vi en lång tid i Stockholm.
I maj drog min herr far till Lifland till att bli generalgubernör. Om missommar blef min äldsta son Gösta
