24
barndoms tunga lycka en god och nådig ända, när honom så täckes och han ser mig är nyttigt. Och vill jag imellertid alltid låta mig nöja med allt hvad Gud vill att jag skall lida och utstå här i världen.
Och var jag sedan i Stettin ifrån augusti, när vår mor dödde, allt intill oktober hos min piga och gossen hos sin amma, som båda vore med barn. Och fore de utur viset illa med oss, ty de lupe mer efter manfolk, än de aktade på oss, och vore ute hela dagen och låste igen om oss. Och kannan stog för mig hela dagen, att jag, som kunde gå, drack mången gång spisöl, att jag har måtta spruckit. Och finge vi mången dag icke en bit mat, förrän sent om aftonen, rätt di hafva nog lupit omkring. Och vet Gud, hvad di slarfva uti oss, som inte di ville hafva; och måste vi så låta oss nöja därmed, ty mor var borta, som skulle se därpå.
Därföre fore vi inte mycke väl, utan om nättren finge vi väl ligga hela nättren och skrika, efter ingen af dem ville stiga upp ifrån sina bussar, som de hade i sängen hos sig.
Och gick det ock väl till, att när det kom dem i sinne, att de blefve onda, så torde de väl slå oss med ris, så att vi såge ut som flådda ekorrar, och sade väl: ”Löp nu och klaga för fru mor, din förgiftiga kläpp.”[1] Ty min saliga fru mor har varit mycket grann och rädd om mig, så att hon inte tålde, att väre skulle blåsa på mig. Men jag fick annat horn och blåsa uti, sedan hon var död. Och gåfve di oss ingen mat, och mången gång, om icke vår goda värdinna har varit, så har vi måst försmäkta för hungers skull för de lättfärdiga horornas skull, som min
- ↑ Barn, stundom i mindre god betydelse. (Rietz, Sv. dialektlexikon.)
