64
till moster Karin, begynte hon om morgonen till att banna mig intill afton och for så ut med mig, att jag icke var vatten värt, och kallade mig alla de onda namn, som hon visste, och sade till mig:
”Ett sådant ettert ondt as och afskrap, som du då är, vore icke värd till att lefva, sedan till att vara född af sådana dygdiga och fromma föräldrar”, som mina vore. Och sade: ”När det blifver folk af dig, ditt slöke[1], så blir mina gamla skor nya”, och att jag aldrig var den styfmor värd, som jag hade, utan jag skulle hafva en, som flådde mig hvar dag, som fru Ebba gjorde, när jag var hos henne.
Och mycke annat sade hon åt mig, det mig bet så hårdt i mitt hjärta, att det har mest brusti. Och ehvad hon sade, så kunde hon inte komma mig så vida, att jag svara henne ett ord på allt det hon sade åt mig, utan teg och grät, att jag har mest smulti därved; och bad Gud så innerlig i mitt hjärta, att han då en gång ville se på min stora jämmer och eländhet och göra därpå en ända, på hvad sätt honom täcktes.
Och ofvanpå allt annat, som min moster sade åt mig, det ock allra mest bet mig i mitt hjärta, att om hon visste, att hennes döttrar inte skulle blifva bättre än jag, så ville hon heller önska, att hon aldrig har födt dem, än om de skulle blifva sådana elaka och onda as, som jag var, där då intet hopp vore om, att någen skulle få hugna af mig.
Och dessa orden gjorde mig så ondt, att mitt hjärta har måst brista däröfver, att jag nu inte längre kunde tiga utan svarade:
- ↑ jfr Rietz, a. a.: »slok»=lättsinnigt fruntimmer.
