igenom och for så ut med mig, att en hund icke ville taga ett stycke bröd af mig.
Och jag gjorde inte annat än grät och har satt mig i mitt sinne, att lika hvad hon sade, så skulle jag icke svara henne ett ord. Det jag ock gjorde, att hon på sistone mente, att jag har gråtit så länge, att jag har mist mitt mål. När jag inte svara, så hade hon inte mer till att säja.
Så måste hon om afton vänna igen. Och när hon har lykta sin mässa för mig, steg jag upp och böd henne fara väl och tacka henne för god välplägning, som jag har fått hos henne, och tänkte i mitt sinne: ”Allt skall det både regna och snöga, förrän jag kommer igen”. Det jag ock hölt ol, ty jag gick inte dit mer, huruväl vi låge i en byggning.
Men när jag kom hem, så var där inte bättre för mig där. Men så bruka hon inte heller mun på mig, utan satt och förtalte både mig och alla mina möderne, att jag har mest blifvit tokot under sådant buller och lefverne, som jag var uti. Och har jag mycke heller sett, att jag har suttit midt på Vättern på isen. Så har jag lell suttit i ro, fast där var kallt.
Och kunde jag inte göra däråt, utan sitta och höra därpå, och när det gick för groft, så till att gråta, att ögona har måst falla ur mitt hufve.
Så var det inte nog af detta larmet för mig, utan att Gud skulle sända mig ändå en större plåga — heller hvem det var, som sände mig den elaka Erik Sparre på halsen, kan jag intet veta. Ty han ville utan all fanners tack, att jag skulle lofva, att han skulle få det, som inte föll mig lägeliget, ty jag ville ingalunda hafva honom. Och var han mig så mycket emot, att jag heller
