Hoppa till innehållet

Sida:Alfred Jensen. Mazepa. 1909.djvu/125

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
111

Vid skildringen av denna historiska scen har Kostomarov endast haft Adlerfelts redogörelse att tillgå. Hetmanen hade med sig insignierna på sin höga värdighet: bulava (»Le Bâton de Grand General») och buntjuk (»La queue de Cheval»), och efter sitt korta, men »väl svarvade» tal på latin, vari han tackade konungen för hans protektion och Gud för denna befrielse från den moskovitiska träldomen, kysste han Karl XII:s hand och fick sätta sig. Adlerfelt beskriver Mazepa vid detta tillfälle sålunda: »Han var en man av 64 års ålder, medelstor till växten, mager, med allvarsam uppsyn och mustascher på polskt sätt. Han har dock ett mycket glättigt lynne, tycker om att skratta och att säga kvickheter för att roa. Han lägger sina ord väl, och det ligger mycket sunt förstånd i hans ord.»

En Mazepa tillhörig sked.
(Förvaras i Tjernigovs museum.)

Men vi hava även andra åsyna vittnen, som återgivit detta märkliga ögonblick. Krmann skriver i sin latinska dagbok: »Han kom till kungen med ett litet krigsfölje, som i stället för fana bar en stång, vars topp var prydd med en gyllene korp och en väldig hästsvans. Det var furstestandaret. De andra standaren voro mindre, dels försedda med kronor, dels av nanking; på dem var korsets tecken anbragt, och de saknade svans. Efter audiensen satte han sig till bords med konungen, som ensam upptog en sida av det långa bordet. På andra sidan, till höger om kungen, satte sig Mazepa med sina magnater, kanske tio till antalet; bland dem Mazepas