skulder hos general Meyerfelt, greve Crispin, v. hovkanslär Höpken m. fl. till ett belopp av 1,132 riksdaler.
Emellertid utfick den stackars Orlik den 3 juni 1719 ett halvt års gage, och år 1720 anslogo ständerna åt honom 20,000 daler s. m. Därmed avskrevs den fordran å 60,000 thaler, som Orlik i egenskap av hetman ansåg sig ha rätt att få, enär detta belopp uttagits ur den ukrainska krigskassan såsom krigslån åt svenskarna och icke vore att betrakta såsom Mazepas enskilda förmögenhet, varöver systersonen Vojnarovskij hade att förfoga. »Vojnarovskij – heter det i en av hans besvärsskrifter – hade inne moth all rätt och wanlighet alla publique medel genom sina til sig köpte wänners gunst och hielp. Jag teeg härtill stilla, fastän hela mitt Krigfolk mot detta mitt stillatigande ropade.»
Efter Karl XII:s död skrev han till drottning Ulrika Eleonora ett latinskt brev, vari han vältaligt beklagade den stora förlusten: »Ho skall giva mina ögon vatten, på det jag må kunna begråta det sorgliga och beklagansvärda öde, som drabbat den oförliknelige hjälten, Ers kungliga Majestäts kärälskelige broder, min synnerlige beskyddare och mycket nådige herre?.... Min smärta tränger ända till märg och ben» etc. Och till zaporogernas kosjevoj Milasjevitj skrev han den 8 dec. 1719:
»Jag måste hjärtligt sörja över min olycka att jag, efter hans lysande och evigt minnesvärde konungs, vår protektors död, nu står alldeles övergiven och därtill är så långt avlägsnad från eder, mina vänner, och den zaporogiska hären. Men I kunnen vara förvissade, mina käre bröder, att jag i själ och hjärta aldrig har avlägsnat mig från eder i detta fjärran nordiska land på andra sidan Baltiska havet.... Om döden ej hade avskurit hans majestäts livstråd, skulle det säkert ha inträffat, att svenske kungen med ännu starkare trupper än vid krigets början skulle hava begivit sig över havet igen, och d hade vi åter fått träffas.
