Mazepa/III

←  Den politiske lyckoriddaren

Mazepa Historiska bilder från Ukraina och Karl XII:s dagar av Alfred Jensen Kärleksnarren

»Förrädaren»  →

III.
KÄRLEKSNARREN.

Redan under tjänsten hos Dorosjenko gifte sig Mazepa med en förmögen änka, befryndad med överste Horlenko i Priluki. Hon var dotter till Semen Polovets, överste i Bialacerkiew, hade varit gift med en viss Samoji Fridrichovitj, som dog 1660, och med honom hade hon en son Krisjtov. Själv avled hon 1702, och det enda barnet i hennes äktenskap med Mazepa – en dotter – hade dött före henne.

Detta är allt vad historen och traditionen ha att förkunna om Mazepas äkta maka och hans äktenskapliga liv. Men dess mer hava hans erotiska snedsprång låtit tala om sig både i historien och i dikten.

Vår tidigaste sagesman är även i detta fall Pasek, som i sina memoarer avslutar kapitlet om Mazepa med följande nätta historia:

»Redan nästa år (1663) måste Mazepa med skam lämna Polen av följande anledning. I Volynien hade han en lantegendom och till granne en viss Falbowski, med vilkens hustru Mazepa rogade sig, ty han kom ofta dit, då Falbowski reste bort. Härom fick husbonden nys genom tjänarna, särskilt av dem, som gingo med biljetter och voro conscii (vittnen) till deras samspråk. En gång tillärnade Falbowski en lång resa, tog avsked av sin hustru och for sin väg. Men han stannade i den trakt, där Mazepa

Porträtt av Mazepa(?).
I Kievs Lavra (Grottekyrka).

plägade färdas fram, tills den karl kom, som vanligen tjänstgjorde som ablegat, och denne lämnade en biljett åt sin husbonde. Han tog brevet och läste, huru hon inviterade Mazepa till ett kärleksmöte och upplyste om att hans nåd rest bort etc. Falbowski återlämnade biljetten åt budbäraren och sade: Gå och bed honom om svar och säg, att nådig frun befallt honom skynda sig. Denne gjorde så, och Falbowski väntade tåligt, tills han kom med respons (svar), ty han hade två mil att löpa. Men snart var ärendet uträttat; han kom rusande tillbaka och lämnade sin husbonde en biljett, vari Mazepa deklarerade sin tjänstvillighet och lovade att genast infinna sig.»

»Efter en stund kom Mazepa ridande. De möttes. – Tjänare! – Tjänare! – Vart reser ni? – Mazepa svarade, att han ämnade sig åt ett visst håll. – Får jag lov att göra sällskap? – Mazepa ursäktade sig med att han hade bråttom: Ers nåd skall ju också resa åt sitt håll. ingalunda, svarade Falbowski och grep honom om strupen. Vad är det för biljett? – Mazepa kippade efter andan och sade, att han för första gången begav sig dit och att han aldrig hade varit där förr. Falbowski kallade nu på budbäraren: Hur många gånger har han varit där i min bortovaro, karl? Denne svarade: Så många gånger som det finns har på mitt huvud. Nu blev Mazepa tagen tillfånga, och de redo vidare. – Du får välja dödssätt! Mazepa bad, att man ej skulla döda honom, och erkände sig skyldig till allt. Falbowski blev ursinnig och beslöt att pina honom. Han klädde av honom naken, band honom vid hans egen häst utan sadel, med munnen vid svansen och huvudet bakåt, händerna fjättrade, fötterna fastbundna under hästbuken. Hästen, som av naturen var nog yster ända, skrämdes duktigt genom snärtar med knutpiskan, betslet lossades, och skott avlossades till och med ett par gånger över honom. Såsom rasande satte den tatariske springaren i väg hemåt, men vägen gick alltjämt genom täta busksnår av hagtorn, hassel, päronträd och törnbuskar, och det bar av – icke på den breda landsvägen, utan på smala stigar, som hästen kände till.»

»Hästen hade nämligen ofta trampat dessa stigar, såsom vanligt är, då man går på lömsk stråt och undviker stora landsvägen. Då måste man ju ofta gömma sig och med tyglarna i handen bana sig fram på besvärliga, täta ställen, där kvistar skrubba mot ansiktet och slita sönder kläderna. Men när nu den nakne låg baklänges på en yster, skrämd häst, som av smärta och fruktan flög blint fram, dit nosen pekade – vilka helvetiska njutningar måste Mazepa ej ha känt, innan han kommit igenom dessa vidsträckta skogssnår! Men hans sinnesnärvaro svek honom ej under den 2–3 timmar långa ritten, i hopp att någon skulle rädda honom. När han stelfrusen kom hem till sin port, skrek han: ’Väktare!’ Denne kände igen rösten och öppnade. Men när han fick se detta spöke, slog han igen porten och sprang sin väg, ropande på gårdsfolket. De tittade ut genom porten och korsade sig av förfäran. Mazepa förklarade, att han var deras rätte husbonde, men de trodde honom ej, och det var nära att de hade lämnat honom i sticket, stelfrusen och sönderslagen.»

»Då Falbowski kom hem till sin hustru, hittade han på ett knep. Han knackade på fönstret, genom vilket Mazepa brukade krypa in. Det öppnades, och han mottogs som en efterlängtad gäst. Men det lämpar sig ej att beskriva alla detaljer, allra minst hurusom Falbowski med flit bundit sporrarna på sina knäskålar. Sufficit (vare det nog sagt), att det var ett präktigt exempel att näpsa fräcka karlar och ge dem en minnesbeta. Mazepa kom knappt med livet därifrån; med nedsmort namn lämnade han Polen av blygsel. Jag vet ej, vart kosacken tog vägen, och om det blev folk av honom eller ej. Men jag har hört, att han hade skickats i lära hos fransmännen och kunde tala språket ganska bra.»

Är denna kostliga historia i alla delar överensstämmande med värkliga förhållandet? Vi veta redan, att Mazepa lämnade Polen för alltid under sken av ett officiellt uppdrag till Ukraina, men detta utesluter naturligtvis icke, att den sluge »kosacken» sökte första bästa förevändning att lämna en mark, där det började bli hett under fötterna. Pasek var visserligen Mazepas ovän och allt annat än ett helgon i sanningskärlek – hans memoarer vimla av starkt kryddade »skepparhistorier»; men å andra sidan får det ej förbises, att han icke stack under stolen med sina egna svagheter, t. ex. i dryckjom, och även de forskare, som ha velat framställa Mazepa i så fördelaktig dager som möjligt, måste erkänna, att en viss benägenhet att begära sin nästas hustru ingalunda stred mot Mazepas moraliska principer och att den originella bestraffningsmetoden ej var främmande för den tidens seder. En kärna av sanning kan sålunda hava legat till grund, ehuruväl Pasek, som aldrig skämde en god historia, tydligen »brett på», särskilt vad slutet beträffar.

Ett sannolikhetsbevis härför ligger i det sakförhållande, att historien om Mazepas ömkliga kärleksritt var vida känd redan under hans livstid, varemot utdrag av Paseks handskrivna memoarer utkommo först 1821 och 1835 (fullständigt först 1843), och i Polen var under 1700-talet ett ordstäv gängse: »Du är ju nedsmord som en Mazepa». i den historiska årskalendern »Die Europäische Fama» för 1704 talas det visserligen icke om detta äventyr, ty där heter det blott: »M. var en polsk adelsman från Ukraina och uppvuxen som page vid Kasimirs hov. Ett slughuvud som han var, hade han där det bästa tillfälle att lära sig många viktiga statsmaximer och att tillgodogöra sig dem för framtida bruk.» – Samuel Velitjko, f. d. krigskanslist hos zaporogerna, avsatt 1708, nämner ingenting om saken i sin krönika om tilldragelserna i Ukraina från Chmielnitskij intill år 1702. Och att vår hederlige Nordberg ej har ett ord härom, beror kanske på att han såsom präst ej ville befatta sig med en slik skandalkrönika, som var så förklenande för Karl XII:s bundsförvant. Men vi hava andra samtida sagesman, vilkas uppgifter icke få lämnas obeaktade, i främsta rummet den franske markisen de Bonac.

Jean Louis d’Usson, marquis de Bonac (d. 1738), ackrediterad såsom franskt sändebud hos Karl XII och konung Stanislaus från 1701 till 1710, skrev i sina memoarer följande: »Mazepa hade fästat sig vid en dam av stort anseende. Hennes man, som märkte denna kärlekshandel, lät Mazepa veta, att han måste upphöra med sina besök, men denne föraktade detta råd och föll i händerna på sin fiende, som tog en löjlig hämd för denna skymf, som man eljes antingen hämnas mycket grymt eller också icke alls. Han lät avkläda Mazepa alldeles naken, och efter att ha insmort honom med honung och betäckt honom med fjäder band han honom på en häst och lät honom löpa. Den blygsel, som Mazepa hade av att se sig i detta skick, hindrade honom att återvända hem och visa sig för sina vänner. Han begav sig skyndsamt till Ukraina.»

Här är historien sålunda utpyntad med ytterligare en raffinerad detalj, som icke ens Pasek kände till eller har hittat på. Samma uppgift om den befjädrade insmörjningen – väl bekant från den amerikanska lynch-justicen mot negrer – upprepas av Otwinowski i hans polska krönika: »Mazepas häst förde honom till en by, där det var marknad. Nedtjärad och fullklibbad med dun, togs han av folket för hin onde, och prästerna gjorde korstecknet, tills banden sletos av hästen under dennes språng över lassen, så att han blev fri.» (Enligt denna källa skulle skådeplatsen ha varit vojevodskapet Belz, och namnet Falbowski är utbytt mot Kacki, som sedermera blev vojevod av Kiev och borggreve av Krakau.)

Även Krmann, den redan omnämnde slovakiske pastorn i det svenska krigslägret 1708–09, hade reda på saken: »Mazepa hade i yngre år tjänat vid polske konungens hov hos någon ansedd kunglig minister. Denne grep honom för äktenskapsbrott med sin hustru, stoppade honom i en stor kittel full med flytande tjära, drog upp honom och gned in honom med fjädrar. När de hade klibbat riktigt fast på hela kroppen, bands han på hästen mot svansen och med fötterna under hästbuken. Såsom ett vidunder färdades han så nio mil. Hästen förde honom till en bekant adelsman, av vilken han fick kläder. För skams skull lämnade han Polen och flydde till »Cosackia», men enär han var mycket talangfull (»generosos spiritus gerebat»), blev han hetman av tsarens nåde.»

Det var på dessa något lösa grunder, som Voltaire i sin »historia» om Karl XII (1731) konstruerade den historiska legend, som sedan blev tongivande i konsten och litteraturen: »En kärleksaffär, som Mazepa i sin ungdom hade haft med en polsk adelsmans maka, blev upptäckt. Den äkta mannen band honom splitternaken på en vild häst och lät honom löpa i detta skick. Hästen, som var från Ukrainas land, återvände dit(!) med Mazepa, halvdöd av trötthet och hunger. Några bönder kommo till hans hjälp. Han stannade länge hos dem och utmärkte sig i många drabbningar med tatarerna. Hans överlägsna begåvning förlänade honom ett stort anseende bland kosackerna. Hans rykte växte med hvarje dag och föranlät tsaren att göra honom till furste av Ukraina.»

Slutligen må det nämnas, att den ryske historikern Nik. Markevitj, som i sin otillförlitliga »Lillrysslands historia» (Moskva 1842) är ensidigt orättvis mot Mazepa, uppger, att han vid 25 års ålder av »den förförda kvinnans fader kastades i fängelse, piskades naken och insmord med fjäder bands på hästen, sannolikt vid Dnjeper».

Emellertid stod historien fullt färdig och upprepades oupphörligt. När den polske jesuiten Nikodem Musnicki

»Mazepas vilda jakt».
(Efter oljemålning av Horace Vernet.)

i Polotsk skrev sin långrandiga hjältedikt »Pultawa» (1803), glömde han icke heller den vilda jakten:

»Det fanns en man, vars fräjdade namn var Mazepa,
vars hjärta hade pöst av förblindande högfärd,
en man med äventyr från sin ungdom förtrogen,
från polska näjder jagad för olovlig kärlek,
en ömklig hämndens lekboll. Ett rykte förtäljer,
att han med tjära vart över kroppen bestruken
samt därpå rullad kring uti klibbande fjäder
och på en vildhäst bunden vid fladdrande manen.»

Ingen rök utan eld! Något måste hava legat till grund för denna från flera håll uppdykande historia, och att Mazepa i yngre år icke hade varit främmande för den olovliga kärlekens fröjder och lidanden framgår av ett fall, som icke är byggt på en Paseks lösa prat, utan konstaterat genom de rättegångshandlingar, som numera förvaras i Warschaus arkiv. Av dessa torra handlingar framgå åtskilliga intressanta fakta, som bilda grundstommen till en mycket »spännande» äktenskapsprocess.

I Volynien fanns på 1660-talet en domare Zagorovski, tillhörande en av landets förnämligare ätter och redan gammal till åren. I sitt andra gifte hade han fått till maka den unga och vackra Jelena Kovalevska. Åtskilliga unga ädlingar uppvaktade henne nitiskt, däribland Dimitri Wiszniowiecki, en broder till den berömde fältherren Jeremij, och han förärade henne tio dukater av renaste guld samt tre pärlband såsom bevis på sin ömma tillgivenhet. Till dessa kavaljerer sällade sig nu kvinnotjusaren Mazepa, vars syster var gift med Jan Vojnarovskij, under-starosta i den volyniska staden Wladimir. Han hälsade ofta på i den gamle domarens hus, dansade med den unga frun och promenerade med henne i trädgården.

Detta var ju ännu inte så farligt, men betänkligare blev det, när Mazepa och fru Jelena utsträckte promenaderna till skogen. Hennes sällskapsdam Szczepanowska var visserligen med, men när man av rättegångshandlingarna erfar, att Mazepa gav henne en mössa av sammet och sobel samt några blanka dukater, tyder detta på vissa tjänster såsom »förkläde», och fru Jelena själv fick av Mazepa en toalettask av förgyllt silver, en diamantring och några turkiska dukar – Mazepa kände nogsamt kvinnokönets svaghet för ögonfägnad!

Överväldigad av lidelse, skrev han till slut ett brev till den unga frun och bad henne övertala sin man att fara till byn Reusjka, där domaren skulle dödas i ett bakhåll. Men detta brev uppsnappades av Zagorovski, vilken försköt sin otrogna maka och flyttade till Wladimir. Gripen av ånger, sökte hon återvinna domarens kärlek, men när detta ej lyckades, tog hon sin tillflykt till »häxmedel» för att döda honom. Han blev värkligen så sjuk, att han måste fara till Lemberg, som då nyligen lyckliggjorts med läkare, perukmakare och »exorcister», och de gåvo honom botemedel, så att han repade sig. Kovalevskas släktingar sökte då mörda honom och hotade att döda hans vän, furst Stanislaw Massalski. Den stackars domaren måste lämna Lemberg och begav sig till Ljublin, där han begärde formlig skilsmässa och stämde frun och hennes älskare för mordförsök. Processen drog långt ut på tiden, och en mängd vittnen inkallades. Då hon fann sin ställning ohållbar, flydde hon till föräldrahemmet och återtog sitt flicknamn.

Om domarens hämnd på Mazepa tälja protokollen intet. Säkerligen var han för gammal och svag att uppträda lika energiskt och handgripligt som Falbowski i Paseks skildring. Men omöjligt är ju icke, att han lät en hantlangare utföra det raffinerade straffet på den brottslige, och en lillrysk forskare (Kamanin) anser till och med att det är denna faktiska historia, som Pasek fått reda på och broderat ut på sitt vis. Vare därmed huru som hälst, Mazepa var onekligen nedsmord i den polska allmänhetens ögon.

En lillrysk dvärginna höll ock på att bringa hetmanen Mazepa på fall. Bojaren Lev Kirillovitj Narysjkin hade i sitt hus i Moskva en lillrysk dvärginna, som av hemlängtan rymt till Ukraina och ej ville återvända. Bojaren var ursinnig och fordrade, att den lillryske hetmanen skulle återskaffa henne. Här tog emellertid Mazepas ridderliga patriotism ut sin rätt, och han gav följande besked:

»Om denna dvärginna varit ett föräldralöst hittebarn, som icke hade haft ansedda och förtjänta kosacker till fränder, skulle jag, för att behaga hans nåd bojaren, änskönt jag därmed skulle ha sårat mitt kristna samvete (enär det är syndigt att skänka bort någon kvinna såsom ofri, om hon icke är busurmanska [muselmanska] eller trälinna), ha befallt, att denna dvärginna skickades till hans nåds gård i Moskva och sattes såsom fånge på en släde. Men ehuru hon är dvärginna, en nolla i växt och utseende, är hon dock av god kosackbörd, emedan hennes far stupade i monarkens tjänst, och därför är det mig motbjudande att förfara våldsamt mot hennes frihet, varigenom jag skulle åsamka mig ömkliga klagomål från hennes släktingars sida och klander av det fria folket.»

Dvärginnan togs dock med våld tillbaka utan Mazepas vetskap eller medgivande. Moskva har alltid fått rätt gent emot Ukraina.

* *

Mazepas näst sista och mest ödesdigra kärleksäventyr har ett särskilt intresse genom sin politiska bakgrund, mot vilken Peter den stores jätteskepnad tydligt avtecknar sig, under det att Karl XII:s skugga skymtar fram på avstånd.

Generaldomare i Ukraina under Mazepas hetmanskap var Vasilij Leontevitj Kotjubej. Släkten härstammade från en förnäm tatarisk ätt, som i sextonde århundradet inflyttade till Ukraina och med Andrej Kotjubej antog den ortodoxa läran. Dennes sonson Vasilij tjänade hos Dorosjenko samtidigt med Mazepa och skickades till Turkiet med viktiga papper. Men när dessa blevo stulna från honom på vägen, tordes han ej återvända till Dorosjenko i Tjigerin, utan övergick till Samojlovitj, hos vilken han avancerade till generalskrivare (sekreterare). Han var en av dem, som undertecknade anklagelsen mot Samojlovitj. För sina goda tjänster utnämndes han av Mazepa till generalskrivare vid ungefär 60 års ålder och fick 1700 i Moskva stolnik-titel. Då han på grund av sin höga ålder ville avsäga sig ämbetet, valdes han enhälligt till generaldomare i Ukraina, och den hittillsvarande domaren måste med eller mot sin vilja avgå. Av Mazepa fick han byarna Jaroslavets, Rudovka och Dikanka (i guvernementet Poltava), delvis ännu i den furstliga släkten Kotjubejs ägo, och ansågs mycket rik. Själv ville han låta påskina motsatsen: »Mången håller mig för rik utan att besinna, att jag har saknat tillfälle att samla pängar. Inte har jag sålt oxar på Danzig och inte har jag destillerat så mycket brännvin, att jag kunde sälja 30–50 fat i gången. Det har aldrig lyckats mig att sälja mer än fem fat i stöten. Min snaps har blott sålts i krogarna, och inkomsterna slukades av utgifterna, ty jag måste kläda både barn och husfolk.»

Hans hustru, Ljubov, var dotter till den förnäme Poltava-översten Fedor Zjutjenko. I allmänhet voro Ukrainas dåtida kvinnor modiga, energiska och inflytelserika, och »Pani Vasilevaja», såsom hon kallades, utgjorde ingalunda ett undantag från den regeln. Såsom bevis på hennes manhaftighet anföres, att hon handgripligt tuktade sina drängar, om de tredskades, och vid ett tillfälle hade hon låtit ge en karl stryk därför att han ej ville dricka det brännvin, som hon bjöd.

Makarna Kotjubej hade två söner, Vasilij och Fedor, samt två döttrar, Anna och Motra, av vilka den äldre blev gift med Mazepas systerson Obidovskij. Men på den yngre, åt vilken Mazepa stått fadder 1684, kastade den gamle hetmanen själv sina lystna blickar, sedan han blivit änkling (1702), och friade formligt år 1704 – trots den stora skillnaden i ålder. Den ukrainska tärnan var då ännu icke tjugo vårar, under det att Mazepa efter en ganska stormig levnadssommar hunnit ett gott stycke in på livets höst och, lågt räknat, vid detta laget måste ha haft åtminstone ett par och sextio år på sin syndiga nacke. Men Motra tyckes ej ha varit obenägen för det ojämna partiet – även det lillryska kvinnohjärtat har sina fördolda kammare, och Nordberg hade nog rätt i sitt påstående att Mazepas ögon hade »brinnande eld och hans tal förstånd med mycken beskedlighet.»

Men giftermålet strandade på den ortodoxa kyrkolagen och på fru Ljubovs energiska motstånd. Och herr Kotjubej, som givetvis stod under toffeln, vädrade däri »satans funder» och gav sin förman-friaren korgen eller »svarta soppan», såsom det heter på polska. Den grekiska kyrkan förbjuder nämligen giftermål mellan gudfader och guddotter. Mazepa tog då sin tillflykt till list och lyckades värkligen göra flickan så kollrig, att hon rymde från föräldrahemmet och uppsökte hetmanen. Han bodde i Baturin, under det att Kotjubej då vistades i det två verst därifrån belägna Gontjarovka. Såsom postillons d’amour tjänstgjorde drängen Demjan och pigan Melasjka, vilken spionerade hos Kotjubejs. En gång skickades Demjan till Gontjarovka med färsk fisk för att fägna svärföräldrarna in spe, och han hade därvid i hemligt uppdrag att säga åt Motra i enrum: »Kom och träffa hetmanen, ty han längtar att få se dig och han förgås av trånad. Du skall få fem, ja om du så vill, tio tusen blanka dukater. Han är en rik herre och kan förgylla dig. Vad är du rädd för? Det kan ju ej hända dig något farligt.» Men om hon vägrade, skulle Demjan bedja att få åtminstone skära av en hårlock för sin herres räkning. Och så arrangerades hemliga möten i en öppning mellan pålarna vid Kotjubejs omgärdade gård.

Men när Motra formligt rymde hemifrån och sökte skydd under Mazepas tak, tyckes han ha blivit orolig för följderna, även om hans lidelse ej slocknat – livet hade redan givit honom nog bittra erfarenheter av kärlekens faror och snaror. Han skickade därför henne hem igen med översten Annenkov, som tröstade Kotjubej med dessa ord: »Hetmanen är nog mäktig att icke blott ta din dotter, utan kunde ock beröva dig din hustru.» Emellertid tyckes Motra efter den betan ha tagit sitt förnuft till fånga och svalnat i sina känslor – förmodligen fann hon den ålderstigne friaren för narraktigt senil eller feg. Hennes vidare öden äro obekanta. Uppgiften att hon blev gift med Semen Tjujkevitj och med honom nödgades dela den sibiriska förvisningens fängelse, torde vara oriktig, sannolikt beroende på förväxling med hennes äldre syster Anna, förmäld med Obidovskij^[1], så framt det ej funnits en tredje syster. Det antages, att hon slutade sina dagar som nunna i Pusjkarovska klostret nära Poltava.

Från det sista skedet av denna kärlekstragedi föreligga åtskilliga brev, som den lidelsefulle Mazepa genom Melasjka lät smuggla till Motra; däremot vet man ej av några biljetter från henne, kanske av det enkla skälet att generaldomarens dotter icke kunde skriva. Alla Mazepas papper till familjen Kotjubej blevo visserligen 1708 lämnade åt Mazepa och förstördes av honom. Men greve Golovkin var nog omtänksam att taga en avskrift därav, som ännu förvaras i utrikesdepartementets arkiv i Moskva, och det lider intet tvivel, att dessa kopior äro fullt äkta. I den halvt polska stiliseringen känner man igen något av den chevalereske pagen vid Johan Kazimirs galanta hov. Såsom ett litet bidrag till det dåtida känslolivet må dessa kärleksutgjutelser här återgivas, även om de på sin höjd endast bekräfta, att »kärlekens språk» är sig ganska likt i alla tider och på alla tungomål, och att den kärleken, den kärleken kan göra även gubbar fjolliga.

N:o 1.

»Mitt hjärta lilla! Min blommande ros! Innerligt beklagar jag, att du är så långt borta ifrån mig, att jag ej kan se dina ögon och ditt lilla ansikte. Genom denna biljett hälsar jag dig och kysser kärligt båda dina små kinder.»

N:o 2.

»Mitt hjärta lilla! Jag bedrövades, då jag erfor av jungfrun, att Nådig Fröken tänkte illa om mig för att jag inte höll Nådig Fröken kvar hos mig, utan skickade er hem. Men betänk själv, vad det skulle ha blivit av detta! För det första: dina föräldrar skulle ha skrikit ut för hela världen, att jag nattetid tagit deras dotter med gewalt och höll henne hos mig såsom frilla. Den andra orsaken är, att om jag kvarhållit Nådig Fröken hos mig, skulle jag ej kunnat lägga band på min åtrå, och inte Nådig Fröken heller. Vi skulle blivit tvungna att leva såsom äkta makar, men därigenom vållat att kyrkan förbannat, ej välsignat oss. Och vad skulle jag då ta mig till? Och det skulle gjort mig ont, om Nådig Fröken sedan hade gråtit för min skull.»

N:o 3.

»Mitt hjärtas älskling! Jag besvär och ber dig: var god och möt mig för ett personligt samtal! Om du älskar mig, så glöm icke! Men om du ej älskar mig, så hav mig ej mer i minnet! Jag ber upprepade gånger och hundrafallt: bestäm blott en enda minut, då vi kunna träffas för vårt gemensamma bästa, framför allt så som det dig täckes. Såsom ett stumt bifall beder jag dig skicka mig ditt korallhalsband!»

N:o 4.

»Mitt hjärta lilla! Redan har du förtrollat mig med ditt röda anlete och dina löften. Jag skickar nu Melasjka till Nådig Fröken för att hon skall språka med Nådig Fröken om allt. Var inte ängslig för henne, ty hon är Nådig Fröken och mig trogen i allo! Omfattande Nådig Frökens fötter, beder jag mycket, hjärta lilla, att du ej sviker ditt löfte.»

N:o 5.

»Mitt älskade hjärta! Själv vet du, huru vanvettigt och innerligt jag älskar Nådig Fröken. Ännu har ingen i världen älskat så. Det skulle vara din och min lycka och glädje, om du kunde komma och bo hos mig. Men jag måste besinna, vilken ände det kunde få, särskilt med hänsyn till dina föräldrars stora, samstämmiga elakhet. Jag ber dig, min älskling, förändra dig icke! Du har ju flera gånger givit mig ditt ord och din lilla hand, och jag å min sida skall, så länge jag lever, icke förgäta dig.»

N:o 6.

»Mitt hjärta lilla! Utan visshet om Nådig Frökens tillstånd, om man redan har slutat att pina och plåga Nådig Fröken eller icke, avreser jag nu på en vecka till några städer och skickar Nådig Fröken genom Karl^[2] en skänk, som jag ber er hålla till godo med. Bevara mig i din orubbliga kärlek!»

N:o 7.

»Mitt hjärta lilla! Jag är mycket bedrövad att jag ej själv kan få tala utförligare med Nådig Fröken och göra något för att hugsvala Nådig Fröken i den nuvarande bedrövelsen. Säg åt flickan allt, vad Nådig Fröken fordrar av mig. Om för rästen dina fördömda (föräldrar!) inte längre vilja kännas vid dig, så gå i kloster ...»

N:o 8.

»Mitt hjärtas älskling! Svårliga bedrövades jag, då jag erfor, att den där trollpackan (=Mazepas tilltänkta svärmor!) ej upphör att pina Nådig Fröken, såsom hon gjorde senast i går. Jag vet själv inte, huru man skulle förfara med det odjuret. Det är min olycka, att jag, stackare, ej har tid att samspråka med eder om allt. Mer kan jag inte skriva av sorg, men så länge jag lever, skall jag, huru det än går för dig, älska dig och önska dig allt gott, men allt ont åt mina och dina fiender.»

Inalles finnas tolv sådana brev bevarade. Han erinrar i ett av de följande om hennes löfte, då hon »lämnade hans rum av sten» och då han gav henne en diamantring. I den näst sista episteln utbrister han: »Lyckligare äro mina brev, som komma i dina händer, än mina stackars ögon, som ej få skåda dig.» Och med det sista brevet sände han henne sötsaker, »en liten bok» och ett diamantarmband. – Av skrivelserna tyckes det dock framgå, att Mazepa överhuvud uppfört sig ganska hänsynsfullt mot Motra och att det ej kan ha varit tal om en våldsam enlevering. Men även denna ridderlighet kom sig kanske blott av Mazepas feghet och vankelmod.

Domaren Kotjubej sökte med böner få hetmanen att ta reson och sände följande ödmjuka böneskrift till honom: »Kännande det visa ordet, att döden är bättre än ett bittert liv, skulle jag velat vara död långt före detta hellre än att i livstiden fördraga allt, som nu vederfarits mig. Jag är lika usel och eländig som en kreperad hund. Tungt klappar och svider mitt hjärta att vara i ett sådant register (dilemma), som nödgar mig att utlämna min egen dotter till mänskligt självsvåld, förvisning och vanära, värd ett svårt straff och att dömas med lagens stränghet. O ve mig, olycklige! Haver jag under mitt ej ringa arbete i krigiska värv och i helig gudsfruktan under Ers Höghets lysande regemente kunnat vänta, att jag måste lida en sådan förödmjukelse? Haver jag förtjänat en slik skymf, som betäcker mig med smittosamma sår? Haver något dylikt vederfarits någon av dem, som före mig levat och tjänat i regementena (= de lillryska militärdistrikten)? O ve mig, eländige och av alla bespottade, som rönt en så olycklig ändalykt! Till sorg har förvandlats min tröstefulla förhoppning om min dotters framtid, till gråt har förvänt sig min fröjd, och till jämmer min glättighet. Jag är en av dem, som ljuvt skulle mottaga dödens skugga; jag skulle vilja irra kring bland deras gravar, vilka varit olyckliga i sitt liv, om det funnes andra människor, vilkas hjärtan dödligt sårats lika mycket som mitt. Mina ögons ljus har fördunklats, en frostig köld griper mig; jag kan ej se folk rakt i ansiktet eller visa mig för mina egna fränder och mitt husfolk. Bitter skam och skymf höljer mig. I denna min stora bedrövelse alltid gråtande jämte min arma maka och lidande min hälsas svåra nedbrytande, kan jag ej själv komma till Ers Höghet för att på trälavis vid edra fötter böja mig för er, och därför ber jag ödmjukligast om nådigt överseende och förlåtelse.»

Men när Mazepa besvarade dessa utgjutelser av ett synbarligt förkrossat fadershjärta, blev tonen en annan, ty gent emot underordnade kände han sig sadelfast såsom Lillrysslands hetman och tsarens ställföreträdare. Det morska och fräcka svar, vari han lyser med sin bokliga lärdom och får ett tillfälle att utösa sin ilska på fru Ljubov, var av följande lydelse:

»Herr Kotjubej!

Du frambär till oss någon bedrövelse som du har på hjärtat. Men hellre borde du beskärma dig över din sturska, pratsamma hustru, vilken, såsom jag märker, du inte kan eller förstår att hålla i styr och lära henne begripa, att man måste lägga samma betsel på ett sto som på en hingst. Hon och ingen annan är skulden till din bedrövelse, om någon sådan verkligen finnes i ditt hus. Hon flydde, den heliga martyren Barbara, från sin fader Dioskor, icke till en Hetmans hus, utan till den eländigaste ort bland stenarna och fårastallen, för sin dödliga skräck. Sanningen att säga skall du aldrig bliva fri från bekymmer och känna dig riktigt säker på din hälsa, så länge du ej spyr ut ur ditt hjärta den upproriska ande, som du, så vitt jag kan förstå, har inom dig icke så mycket av naturlig skröplighet som av din hustrus uppblåsthet. Och om nu, genom Guds misshag, dig och hela ditt hus vederfares någon ofärd, så klaga och jämra dig ej över något annat än över din och din hustrus förbannade stolthet, fräckhet och sturskhet! I sexton år haver jag haft misskund och överseende med edra många och stora förseelser, döden värda; men jag finner, att mitt tålamod och min välvilja ej kunnat uträtta något gott. Men om du i ditt paskillartade brev syftar på något osedligt, så vet jag intet därom och fattar det icke, om icke att du själv handlar osedligt, då du lyssnar till en kvinnas råd. Ty ett polskt ordstäv säger: Där svansen får råda, kommer huvudet i våda^[3].»

Ända fram till tronen i Moskva trängde Kotjubejs klagolåtar över den husliga skandalen. »Knappt har Mazepa – heter det i en skrift till tsaren – antvardat åt graven sin hustru, förrän han hittar på en ny elakhet mot mig, i det han lockar och skrämmer och med hotelser om död ber att få äkta min andra dotter, en ung flicka, för vilken han stod fadder vid det heliga dopet. Vilken sorg han vållat mig genom sina djävulska dåd för att jag inför all världen skall stå som en brottslig fader, en klentrogen kristen, och huru han sökt tvinga mig för att få sin önskan uppfylld, det kan jag ej beskriva. Nattetid smyger han sig lönligt på min dotter såsom ulven på lammet i fårastallet. Han förför min dotter i illasinnat uppsåt genom sina handskrivelser, skickar henne allehanda gåvor, såsom åt en av sina frillor, så att jag av sorg måste mista livet. Besinningslöst har jag ringt i stormklockan, så att alla fingo se mitt elände. Men icke nog med förförelse, har han ock tagit sin tillflykt till häxeri och trolldom och genom lömska funder vållat, att min dotter blivit från vettet och löper hemifrån, spottande på sin fader och moder.»

Sedan Motra återkommit till föräldrahemmet i mer eller mindre oskadat skick och låtit sina planer på Mazepa fara, tycktes det goda förhållandet mellan Ukrainas hetman och dess domare återvända i yttre måtto. De hälsade på varandra ganska förtroligt och »benketterade» stundom tappert. Men det var endast lugnet före stormen; värkligt intima hade de aldrig varit, och makarna Kotjubej – särskilt fru Ljubov – sökte endast efter tillfällen att få hämnas på sin dotters »förförare». Och sådana erbjödo sig från och med år 1707, då stora politiska tilldragelser voro i görningen. Mazepas »förräderi» kastade redan sin skugga framför sig.

I sept. 1707 kom den första angivelsen från Kotjubej till ett statskansli, Preobrazjenskij prikaz, i Moskva genom en munk Nikanor vid Spasska klostret i Sievsk, och denne hade följande att tälja:

Jämte en annan munk, Trifilij, och en bonde hade han på hemvägen från en vallfärd till Kiev rastat på torget i Baturin och av en kosack förts till domaren Kotjubejs hus, där frun gav dem mat och nattkvarter. Även dagen därpå undfägnades de av den vänliga värdinnan och fingo vardera två dukater, ett stycke polskt lärft, en silverpenning, två rubel för allmosor åt kloster och var sin stora pirog (kaka) som resekost, varjämte Trifilij fick 7 altyner (= 21 kopek) extra i form av lån. På tredje dagen hade det varit ett hemligt samtal i trädgården, varifrån tjänstfolket avlägsnats. Domaren Kotjubej och hans hustru hade börjat smäda den gudlöse, bovaktige Mazepa, och sedan Ljubov skickat bort sin man, hade hon i förtroende yppat, att Mazepa vid ett besök hos dem på domarens namnsdag den första januari låtit antyda, att det hade förekommit någon hemlig korrespondens mellan Mazepa och khanen av Krim. Vid avskedet hade Kotjubej bett Nikanor komma igen med arkimandriten, men han återkom ensam den 26 augusti, enär arkimandriten var förhindrad av tjänsteresor. Inom stängda dörrar hade fru Ljubov gråtande kysst korset och sagt: »Likasom Gud led för oss på korset, höves det ock oss att dö för Storgosudaren.» Därpå hade Nikanor fått höra, att Mazepa vore förrädisk mot tsaren och ärnade taga Ukraina i besittning för egen räkning. Slutligen hade Nikanor fått 7 dukater till skänks och 12 thaler som långlån, för att han skulle inrapportera allt detta till Moskva. Ivan Alexejevitj Musin-Pusjkin borde oförtövat häkta Mazepa och sörja för att Kotjubejs liv skyddades mot mordiska anslag.

Med anledning av denna angivelse inleddes en undersökning, som dock icke ledde till något för Mazepa komprometterande resultat. Men i början av år 1708 skockade sig ett nytt moln över Mazepas kala hjässa. Furst D. M. Golitsyn, vojevoda av Kiev, skrev till Golovkin i Moskva, att översten Fedor Osipov anmodats att komma till den f. d. Poltava-översten Ivan Iskra. Denne Iskra, som deltagit i kriget och både vid Pskov och Erestfer i Livland utmärkt sig mot svenskarna, hade då sagt, att Kotjubej för honom yppat följande hemlighet:

»Mazepa ärnar i samråd med Wiszniowiecki och konung Stanislaw Leszczinski förgripa sig på Storgosudarens liv och hälsa och antvarda honom åt döden. Han hade redan gjort ett sådant attentat, i det han med tsaren förväxlade Kikin, då denne kom till Baturin. Och ett angrepp av Mazepa på storryska städer hade gjorts om intet endast därigenom att Dnjepers is blivit för svag genom töväder. Men nu har han för avsikt att i förening med Leszczinski eller Wiszniowiecki överskrida Dnjeper (Desna) och förhärja tsarens land. Han uppviglar kosackerna och utsuger landet. Starsjinan och överstarna våga ej yppa saken för tsaren – somliga av fruktan, andra av trohet mot sin hetman.»

På sådana lösa grunder, skvallerhistorier och ovederhäftiga rykten byggde Kotjubej upp sin väldiga anklagelse med 33 olika punkter, och i detta dokument figurerar namnet på Mazepas sista Dulcinea, den polska furstinnan Dolska – en episod, som dock var av mer diplomatisk-politisk art än rent erotisk. Kotjubej talade först om att Mazepa i Minsk 1706 hade skrutit med sin förbindelse med denna furstinna: han hade blivit bekant med henne på en kristningsfest i Biala Krinitsa (Volynien) och av henne fått »en kostbar säng samt musikanter med instrument.» Då det i Baturin förspordes, att konung August hade lämnat Polen och begivit sig till Karl XII i Sachsen, hade Mazepa blivit mycket glad och sagt: »Nu behöva vi inte längre vara rädda för det, som vi fruktat för.» När litauiska soldater under Sinitski (1707) hade upprivit en rysk truppstyrka, skulle Mazepa ha skrattat muntert, druckit mycket och tömt en skål för furstinnan Dolska med orden: »Hon är en präktig och klok fru, min lilla duva!»

Vid ett annat tillfälle skulle Mazepa ha sagt åt Kotjubej, att den svenske kungen ärnade sig från Sachsen till Polen och sedan rakt på Moskva med en sådan imprezia (impression, häftighet), att Storgosudaren måste vika undan. I Moskva skulle en ny tsar utropas, och konung Stanislaw, med vilkens trupper general Resjelfs (Rehnskölds) division skulle förenas, tåga till Kiev. »Då bad jag – sade Mazepa – att tsaren skulle ge mig en här för att försvara Kiev och Ukraina; men tsaren svarade mig, att det där fanns nog av kosacker och moskovitiska trupper.» Och i Mazepas närvaro hade jesuiten Zalenski yttrat högt: »I, herrar kosacker, behöven ej oroa er vad svensken beträffar, ty han styr ej sin kosa mot er, utan på Moskva. Ingen vet, var elden döljer sig och pyr; men om den en gång blossar upp, blir den kanske inte så lätt att släcka.»

Slutligen anförde Kotjubej såsom en högst graverande omständighet, att den polske fältherren Sieniawski enligt ett vittnes utsago hade sagt åt Mazepa d. 7 september 1707: »Låt oss se, vad som försiggår i Ukraina, särskilt huruvida kosackerna äro för eller emot oss. Ty vi veta med säkerhet, att Storgosudaren ej kan stå emot svenskarna, och då skola även kosackerna förgås.» Mazepa skulle då ha svarat: »Gud är mitt vittne! Må Han ge mig krafter och styrka i min svaga hälsa, att jag må vara herrar polacker bevågen. Jag vore ej en adelsman, en kronans son, om jag ej önskade den polska kronan allt gott. Jag ser själv, hurusom Gosudaren förfördelat Polen. Själv vet jag ej, vad jag skall göra, när det kommer till avgörande. Jag kan ej hålla kosackerna tillbaka, på vilken sida de än ställa sig.»

I ett tillägg av den 21 april 1708 skrev Kotjubej till tsaren: »Mazepa har sagt: Vi måste ställa oss under polackerna, ty om vi ej godvilligt göra det, skola de besegra oss, och vi måste till slut komma under dem.» Dessutom citeras utdrag ur ett »visst brev», att svenske konungen ärnade över Dnjeper intränga i Ukraina, samla kosackiska trupper och tåga med dem rakt på Moskva.

Voro Kotjubejs anklagelser befogade eller icke? Härpå kan man svara både ja och nej. Helt visst hade Mazepa sin egen baksluga politik, och hans samvete var aldrig rent. Men lika så visst som Kotjubejs anklagelser och skvallerhistorier innerst voro framsprungna av rent personliga hämndemotiv, lika säkert torde det vara, att Mazepa före våren 1708 ännu icke hade begått något egentligt förräderi mot sin suverän och välgörare.

Frågan om Mazepas stora förräderi eller avfall – kärnpunkten i hans levnadshistoria – skall utförligt behandlas i nästa kapitel, enär den är av betydelse för vår svenska historia och domen över Karl XII, Men innan vi övergå till detta viktiga ämne, vilja vi se Kotjubejs slutliga öde.

På de hopade anklagelserna svarade Mazepa i ett brev till tsaren från Chvastov den 24 febr. 1708. Han beskärmade sig naturligtvis först över sin höga ålder och dess krämpor samt över »sorger, som närma mig till dödens port». Men han hoppades, att hans minne skulle gå fläckfritt till eftervärlden, och därför böjde han sitt »sjuka huvud för majestätets fötter för att utgjuta sitt av många bekymmer kvalda hjärta i sin yttersta olycka.» Med förakt avvisade han beskyllningarna, bedyrade vältaligt sin trohet och bad om rättslig undersökning för att få sin oskuld lagd ådaga.

Tsar Peter trodde ännu blint på sin lillryske hetman, och i själva verket hade han ännu ingen reell anledning att skänka allvarlig misstro åt en mångårig trotjänare, som varit honom till ovärderlig hjälp i Ukraina och som faktiskt redan motstått många frestelser att svika tsaren. I sitt svar av den 1 mars 1708 skrev Peter mycket välvilligt, att han visserligen hört talas om saken, men på grund av sitt tåg till Polen skjutit den åsido. Men det onda får icke ligga orört», och därför borde Mazepa med list locka till sig de båda skälmarna Kotjubej och Iskra, men låta deras budbärare vara oantastade för att så mycket lättare få dem båda i sitt våld. Sedan skulle de föras till tsaren. Till sist lugnade tsaren Mazepa med löftet att oförtövat sända honom två regementen, som hittills kvarhållits i Smolensk i händelse av svenskarnas antågande. Och efter ett nytt brev från Mazepa skrev tsaren omgående (den 11 mars) att de »falska angivarna» skulle föras till Kiev för rättslig undersökning, något som på den tiden var liktydigt med tortyr.

Kotjubej och Iskra hade frivilligt begivit sig till Smolensk för att undkomma Mazepa och ställa sig under tsarens hägn. Där fängslades de och fördes till Vitebsk för »förhör.» Under grym tortyr avprässades dem äskade upplysningar om deras ägodelar och om Mazepas förmenta underhandlingar med polackerna och svenskarna. Kotjubej satte upp en lång lista på sina värdesaker och reda pänningar, och i likhet med Iskra tog han under tortyren tillbaka sina beskyllningar mot Mazepa. Även efter förhöret fingo de 3–6 slag. Den 24 april skrev tsaren till greve Golovkin: »Enär Kotjubej är mycket gammal och ofanligt skröplig, får man inte pina honom med frågor mer, för att han inte måtte dö i förtid.» För sin lögnaktighet dömdes Kotjubej och Iskra till döden; tsarens order lydde: »Halshuggning eller hängning – vilket som hälst.» En tredje angivare, popen Ivan Svjatajlo, förvisades till Solovetska klostret i Norra Ishavet.

Dödsdomen värkställdes meddels halshuggning den 15 juli 1708 i Borstjagovka nära Bialacerkiew. Liken lågo under gudstjänsten ute till allmänt beskådande och fördes sedan med båt till Kiev, där de begravdes i Grottekyrkan. Kotjubejs blodiga skjorta bevaras ännu i Pokrovska kyrkan i byn Zjuki (guvernementet Poltava). Dagen efter avrättningen skrev Mazepa en rapport om sin tilltänkta svärfaders ändalykt. I krypande ordalag smickrade han »tsarens heder, som älskar rättvis dom», och låtsades som om det skett ej för hans personliga bästa, utan för tsarens skull, enär de avrättade skulle ha uttalat sig lögnaktigt och smädande även om tsaren.

Vid ingången till förhallen i Grottekyrkans trapeza (refektorium) fanns en numera försvunnen vit gravhäll, varpå Kotjubejs och Iskras namn voro inristade jämte följande verser:

»O vandringsman, som gångar förbi denna stenen
och icke känner namnen på förmultnade benen!
Vi genom dödens marter ha tvungits att tiga.
Men viskningar och suckar från stenhällen stiga:
För trohet mot monarken och för sanning vi dömdes,
och lidandets och dödens pokal till botten tömdes.
Allsmäktige Gud! För Mazepas svek och list
vi båda under bilan våra huvuden mist.
Men vilorum oss vart hos Guds Moder här givet;
Hon skänker sina trälar det eviga livet.»

Även i byn Bejev (guvernementet Poltava) finnes ett föremål, som erinrar om denna tilldragelse, den kanske mörkaste punkten i Mazepas liv. Det är en madonna-bild, på vars omgivande metallplåt några kyrkoslaviska verser äro inristade. De hade skrivits av den lillryske krigskanslisten Ivan Tjernysj, som var slottsfogde i Baturin och av Mazepa ofta användes som sändebud till tsaren. Han blev invecklad i Kotjubejska målet, fördes i bojor till Bialacerkiew och skulle troligen ha delat Kotjubejs öde, om han ej hade räddats genom bemedling av sin hustrus styvfar, generalasaulen Ivan Skoropadskij, som snart nog blev Mazepas efterträdare. Själv var Tjernysj övertygad om att han frälsades genom den heliga jungfruns förböner och skänkte därför till kyrkan en ikona jämte verserna, vari han liknade Mazepa vid ett grymt vilddjur och skildrade en drömsyn, hurusom Guds moder tett sig för hans i tårar försänkta hustru med löfte, att han skulle återfå friheten.

Och Kotjubej fick ändå rätt allt för snart, ty endast ett par månader efteråt var Mazepa stämplad såsom förrädaren. Nu blev situationen helt annorlunda. Mazepa gick en hastig och ynkelig undergång till mötes, lämnande åt eftervärlden ett skuldbelastat namn, och hans ätt utdog med honom. Men fru Ljubov, som suttit fängslad, återfick friheten, och Mensjikov skrev ett smickrande brev till sonen, att tsarens nådesol åter lyste, och att familjen skulle återfå sina ukrainska egendomar samt den devis, som den furstliga släkten Kotjubej fortfarande bär i sin vapensköld: Elevor, ubi consumor.

Den mördade Kotjubejs och hans beklagansvärda dotters vålnader togo en fruktansvärd hämnd.

---

______________

1. Detta uppger ock Kostomarov, som dock längre fram i sin monografi motsäger sig själv, i det han låter Kotjubejs syster Anna vara gift med Obidovskij, och i hennes ställe såsom K:s äldre dotter nämner en Praskovia.
2. Detta svenska namn tyckes bekräfta Krmanns uppgift att Mazepa hade i sin tjänst en svensk, som han ofta gjorde sig lustig över. Under kampanjen med Karl XII skänkte han den kanske något trögtänkte svensken en bägare att dricka ur »till svenske kungens ära».
3. »Gdzie ogon rzadzi, tam pewne glowa bladzi»