I Ukraina söndring råder.
Herre, se till oss i nåder!
– – – – – – – – –
Ladda bössorna för skotten!
Edra skarpa sablar blotten!
Tro och frihet mån I värna –
offren därför livet gärna!
Evig bliva skall den ära,
som oss rätt och svärd beskära.»
Mazepas något yngre samtida, översten Polubotok,
som blev föreslagen till Mazepas efterträdare såsom lillrysk
hetman, har efterlämnat en samling visor, som
upptecknades mellan åren 1710 och 1720. Bland dessa avskrifter
finnes en elegi, som anses vara författad av Mazepa. Om
detta värkligen skulle vara fallet, något som dock icke kan
bevisas, har han här givit ett uttryck för den äkta eller
hycklade fromhet, som i ensamhetens bittra stunder fyllde
hans vankelmodiga själ. Poemet, som andas ödmjuk
resignation och missmod över tidens ondsko, är av följande
lydelse:
»Ve mitt arma lilla huvud! Jag i världen ensam strövar.
Ingen far och ingen moder! Allt här nere mig bedrövar.
Jesus är min far, min moder. Jag till Honom vill mig luta
för att slippa allt elände, för att tröst och glädje njuta.
– – – – – – – – – – – – – – – – –
Rätt och sanning kvävs. Det ondas makt har undertryckt det godas.
Föga rum för kärlek finnes, överallt det onda frodas.
Gud, åt oss förläna kärlek! Här ditt namn vi vilja prisa,
tills en gång på domedagen Du dig skall med fasa visa.
Låt oss komma till din himmel, där din kärleks makter råda,
att ditt anlete i klarhet vi en gång må nådigt skåda!»
