216
(Förvaras i Tjernigovs museum.)
Men om Mazepas oroliga liv gav honom föga tid att utveckla de poetiska anlag, som kunde ha slumrat inom honom, har dikten så mycket mer sysselsatt sig med honom, och hans i många avseenden dunkla personlighet med de skiftande äventyren var ju mycket ägnad att sätta folkfantasien i rörelse, hälst som det tidevarv, vari han levde, var en guldålder för den historiska folkvisediktningen i Ryssland[1]. Men folkets sunda instinkt bedrog sig icke i fråga om Mazepa, ty populär hade han aldrig varit hos sitt eget folk, och hans diplomatiska smidighet och ränkfulla vankelmod voro ingalunda egenskaper, som lämpade sig för en naiv poetisk hjältedyrkan. Han var i folkets ögon först och sist förrädaren, ty han svek icke blott sin tsariske överherre, utan ock sitt ukrainska fosterland. Och vid sidan av tsar Peters ungdomliga, obetvingliga krigargestalt måste en Mazepa krympa ihop till en dvärg. Han spelar sålunda en ganska obetydlig roll i den lillryska folkdiktningen om 1709 års
- ↑ Se härom artikeln »Sverige i ryska folkpoesien», Nordisk Tidskrift 1907.
