Sida:Alfred Jensen. Mazepa. 1909.djvu/232

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

218

3.

Den förbannade Mazepa
    spisar läckra kakor,
och till bords den usle sätter
    sig uti Poltava.
Katolikerna ej länge
    bliva kvar i staden,
ty moskovske tsaren hurrar
    och som fjun dem skingrar.
Ondskans usle son, Mazepa –
    säg, var du nu sitter?
Ulv, vart har du smugit undan
     med ditt landsvägsfölje?
Du i Benders stad – det säges –
    råkat i elände.
Har du verkligen, Mazepa,
    lyktat livet ömkligt?
Ja, Mazepas ära fåfängt
    har gått ömkligt under.
Busurmaners jord i Bender
    gömmer din lekamen.

Den storryska folkvisan hade givetvis endast spott och hån åt Mazepas minne. I en något senare folkdikt om »Svenske kungen och Mazepa» heter det:

Ho är den, som ej hört talas om vår stora slava (ära)?
Svenske kungen upp sig reste ända till Poltava.
För sitt bistånd till sig låter han Mazepa kalla,
på det att i sveklig grop tsar Peter skulle falla.
Båda två på framgång hoppas, jublande i gamman;
segervissa, de på förhand ändra om alltsamman.
Svenske kungen skröt: »Jag herre blir på tsarens täppa,
och till kronohetman då jag nämna skall Mazepa».
Men Mazepa sig förhävde mer än han förmådde.