228
Malczewski, som kanske muntligt hade givit lord Byron uppslaget till hans dikt. Då den polska hjältinnan i poemet kallas Theresa, har detta givit anledning till en förmodan, att Byron i »Mazepa» skulle velat antyda sitt kärleksförhållande till den italienska grevinnan Teresa Guiccioli, något som dock ingalunda kan vara fallet, enär han gjorde hennes bekantskap först år 1819.
Byrons medryckande fart i den gamle hetmanens lidelsefulla skildring av sin ungdoms vildaste jakt och hans mästerliga versifikation förneka sig icke heller här, och dock synes mig »Mazeppa» vara ett av hans svagare alster på grund av dess icke blott historiska, utan framför allt psykologiska orimlighet, ty Mazepa var överhuvud säkerligen den siste, som självmant rörde vid Paseks historia om den avklädde älskogsjägaren, och under flykten till Bender, då denna episod tankes försiggå vid lägerelden, hade den gamle Mazepa helt visst annat att tänka på än sin ungdoms lättsinniga snedsprång. Dessutom kunde han ej gärna i ett sådant fall hava haft en otacksammare åhörare än den för allt kärleksjoller och för erotiska lidelser alldeles oemottaglige Karl XII, och det enda psykologiskt sanna i dikten är väl det fyndiga slutet, då Mazepa fick förklaringen på att den svenske kungen var så tyst: han hade redan för länge sedan somnat ifrån hela historien!
Denna dikt påvärkade utan tvivel de redan nämnde franske målarna Louis Boulanger och Horace Vernet, vilkas dukar i sin ordning inspirerade Victor Hugo till hans ståtliga ode »Mazeppa» i diktsamlingen »Les Orientales» (1828). För den franske romantikerns inbillning växte den på hästryggen bundne kosacken till en nationalhjälte, till en personifikation av det fjättrade Ukraina, som en gång skall krossa bojorna, och till symbolen för det mänskliga snillets obetvingliga strävan uppåt och ut i det okändas näjder.
