230
Kotjubejs och hans dotters anklagande vålnader, saknar icke psykologisk trohet. – Dessutom påbörjade Rylejev en lyrisk-episk diktcykel om Mazepa, men därav finnes blott ett par fragment om Palej.
Rylejev var icke en stor skald, men han var en ädelsinnad, känsligt vek människa och medborgare, vars hjärta klappade varmt för alla förtryckta, icke minst för det olyckliga Ukraina, till vilket han genom sin sydländska börd kände sig särskilt dragen. Och i hans »Vojnarovskij» känner man igen den ödmjukt resignerade Rylejev själv, som fick lida grymt för sin av de ädlaste uppsåt förestavade strävan att störta självhärskardömet genom att ansluta sig till »dekabristernas» sammansvärjning vid slutet av Alexander I:s regering. I dikten låter skalden hjälten bliva tröstad av sin maka, som frivilligt uppsöker honom i det sibiriska vinterhäktet. Denna glädje förunnades icke Rylejev själv, men så slapp han också dela Vojnarovskijs öde: redan året efter denna dikt blev han av Nikolaj I hängd i galge.
Vad Rylejev påbörjat, fick sin konstnärliga fulländning av Alexander Pusjkin i hans poetiska berättelse »Poltava»[1] (1828), vars titel ursprungligen skulle hava varit »Mazepa». Det är ett ståtligt äreminne över Peter den store, och med utomordentlig skicklighet har den ryske mästaren här förstått att poetiskt tillgodogöra sig det historiska malerialet. I den första sången friar den gamle vällustingen Mazepa till Kotjubejs yngre dotter Maria, som han tjusar, och när föräldrarna vägra, enleverar han henne. Kotjubej smider då hämndeplaner, samtidigt med att
»Krönt med en gagnlös äras lager, |
- ↑ Översatt av A. G. Aminoff i Finsk Tidskrift 1898.
