Sida:Alfred Jensen. Mazepa. 1909.djvu/245

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
231

I den andra sången har Maria ett långt, av svartsjukans tvivel upprört samtal med sin åldrige tillbedjare, men tvekar ej i valet mellan fader och älskare, i fall den ene måste offras. Kotjubej, som fängslats av Mazepa med tsarens medgivande, besökes i fängelset av Orlik, som vill avprässa honom en bekännelse, var han gömt sina pängar. Då Maria av sin mor får veta, att Kotjubej skall avrättas, försvinner hon spårlöst. – I den tredje sången förhärligas Peter i den praktfulla skildringen av Poltava-slaget. Härunder skjutes av Vojnarovskij en kosack, som av svartsjuka söker döda Mazepa. Dä denne under flykten till Bender rastar på steppen, ter sig för honom den vansinniga Maria, som än med vilda förbannelser, än med besinningslösa smekningar ökar hans själskval.

Detta är blott den yttre handlingen i en alltigenom poetisk framställning, där Mazepas snikenhet, feghet, sinnlighet och hämndlystnad tecknas med både historisk och psykologisk trohet. Och över hela dikten vilar det behag, som Pusjkins smältande verskonst förlänar, t. ex. i naturmålningen av dessa sydländska näjder, som Pusjkin endast i förbifarten fick se en skymt av under sin nödtvungna resa till Svarta havet:

»Ukrainas natt är tyst och ljum.
På klara himlen stjärnor glimma.
Av dvala tyngd, blir vinden stum
och andas ej. I nattlig timma
knappt silverpopplars skälvning hörs» ....

Vilket fint förstående för de dåtida händelsernas verkliga innebörd Pusjkin hade, framgår kanske bäst av det förord, varmed han försedde sin dikt. Vad han här yttrade såväl om Karl XII som om Mazepa, röjer en fördomsfri uppfattning och förtjänar väl att upprepas:

»Den svenske kungens missgrepp har övergått till