238
räddats av Kasimir; hit har den vansinniga Matrena ock sökt sin tillflykt hos den gåtfulla sierskan Harpyna, som slutligen avslöjar sig såsom Mazepas övergivna ungdomsbrud Maria. Den tokiga Matrena låter sin gamle tokige älskare tömma en giftbägare och förgiftar sig själv. Vid kanondunder från Poltava, vid lillryska sekteristers latinska sorgemässa och bland alla självmördare knyta Kasimir och Lodoiska sitt äkta förbund och välsignas av Harpyna, vilken – något prosaiskt och kälkborgerligt för en romantisk tragedi – framhåller, hurusom lidelsen måste underordna sig den äktenskapliga sedelagen (icke utan en anspelning på Mazepas jakt):
»Die Leidenschaft, das wilde Ross, zerschellt – |
* *
*
I den svenska vitterheten skymtar Mazepas figur
flyktigt fram någon enstaka gång, men utan att spela någon
mer framstående roll. I den polska bibliografien av
historikern Finkel namnes en svensk tryckskrift »Mazeppa
berättar för Karl XII sina kärleksäfventyr» Stockholm 1859.
I K. biblioteket är denna skrift okänd, och mitt letande i
det årets periodiska litteratur har varit fruktlöst. I alla
händelser är det en bagatell, måhända en populär
omskrivning på prosa av Talis Qualis – Strandbergs sex år förut
utkomna Byron-översättning.
Det är denna bild, som i förening med mångfaldiga reproduktioner i träsnitt och färglagna bilder av Horace Vernets tavla blev bestämmande för den svenska populära uppfattningen av Karl XII:s kosackiske bundsförvant. Den vilda ritten måste naturligtvis tjusa vår svenske Körner, den varmblodige poeten och krigaren Sommelius (»Beppo»), som i sin dikt »Anselmo» sjunger:
