»Fredlös överallt på jorden
Är min själ som Falklands vorden:
Den på stormen utan rast
Tumlar om bland molnens fästen,
Rider, vid den vilda hästen
som Mazeppa fjättrad fast.»
Ja, till och med när poeten Wilhelm von Braun i ett dramatiskt utkast »Carl XII hör sagor» på sitt vanliga frivola sätt travesterade ett allvarligt ämne, kunde han ej uraktlåta att, ehuru alldeles omotiverat, på tiljan framföra Mazepa, som skrytsamt säger om sig själv:
»På egen kropp jag räknar femti sår
af kulor och af sablar, lans och värja» ....
År 1883 utkom en hjältedikt »Carl den tolfte» av »Johannes Petrus», psevdonym för tidningsredaktören och vitterlekaren J. P. Wallin. Det är kanske det längsta och mest hårdsmälta skaldeverk, som den svenska litteraturen har att uppvisa, ty det består av 24 sånger, fördelade på 231 lyrisk-episka dikter. Om man efter en mycket låg beräkning tar en medelsiffra av tio 8-radiga strofer på varje särskild dikt, gör detta en summa av i runt tal tjugotusen versrader, som med övermänsklig energi svarvats efter varandra i en högst entonig och tråkig strofbyggnad. Och allt detta endast för att, i det stora hela, omskriva salig Nordbergs krönika i rimmad form! Den har sannerligen icke blivit njutbarare därigenom, tvärtom! I den fjortonde sången »Ukraine», som börjar med dikten »Mazeppa», skildras hans förening med svenskarna och hans yttre:
»Han är en sjuttiåring: hans hår, hans skägg är hvitt.
Dock högt han bär sitt hufvud, och ögat blickar fritt.»
