TIONDE KAPITLET.
Hummerkadriljen.
Den Falska Sköldpaddskalven drog en djup suck och förde sin ena labb över ögonen. Han såg på Alice och försökte tala, men snyftningarna kvävde hans röst i flere minuters tid. »Just som om han hade ett fiskben i vrångstrupen!» skrek gripen och började dunka honom i ryggen och rycka honom i öronen. Tillsist fick den Falska Sköldpaddskalven åter ljud och fortsatte, med tårarna rinnande utför kinderna:
»Du har kanske inte levat länge på havsbottnen», (»Nej», sade Alice), »och kanske inte ens blivit presenterad för en hummer» (Alice började: »Jag har engång smakat —» men hejdade sig i tid och svarade: »Nej aldrig»), — »och då kan du inte ha en aning om hur härlig en hummerkadrilj är!»
»Nej», sade Alice, »vad är det för en dans?»
»Ack», sade gripen, »först ställer man upp sig i en lång rad längs stranden —»
»I två rader!» ropade den Falska Sköldpaddskalven. »Sjölejon, sjöhundar, sköldpaddor o. s. v., och när man då har kört undan småfiskarna, —»
»Det tar vanligtvis en viss tid», avbröt honom gripen.
»— så dansar man fram mot varann två gånger —»
